På samma sätt som du står på perrongen och medvetet missar sista tåget, för att kunna ringa ditt bootycall och bli avspisad och sedan få gå hela långa vägen hem; på samma sätt står jag på dansgolvet när alla andra har gått och dansar fastän de har tänt upp i lokalen.
"Det är ju Sarah Cracknell!" skriker jag när vakterna slänger ut mig. "Det är ju hon!"
En gång stod jag en halvmeter från henne backstage och hon lånade mig ett plektrum. Det är kanske min främsta merit som människa.
Jag tänker på det gamla paret som sitter på restaurangen och äter en middag. Ingen pratar. De är helt tysta. Man ser att de har varit gifta i trettio år, minst. Det finns inte ett jävla ord som de inte redan har sagt till varandra. Men varför skulle de lämna in? Det finns inget alternativ. En dag ska du bli som dom. En dag ska du bli som dom. En dag ska du bli som dom.
Men herregud, idag gick jag bredvid en man som går på betablockerare. Vi lever olika liv. Jag borde ha berättat för honom hur otroligt attraktiv han är. Som vän. Jag gillar hans kavaj. Jag gillar hans hjärna. Det finns en historia där.
Och jag har en tredje roman att skriva.
Hej! Du skriver otroligt bra. Man sugs in i känslan.
SvaraRaderaVille bara säga att jag är hälften av ett sånt där äldre par. Miguel och jag har varit gifta i 42 år. Två vuxna barn, snart farföräldrar, om det vill sig. Vi sitter aldrig tysta. Har alltid något att säga varandra, något att diskutera, inte alls alltid överens, trots att så mycket av våra liv förflutit i samma banor, med samma erfarenheter.
Det finns något underbart i att åldras med den som vet mest om mina mot- och medgångar. Med den som läser det jag skriver, kommer med intelligenta synpunkter och som vill mig mest väl av alla i hela världen.
Ville bara ge lite hopp.