Gamla vänner fortsätter att vara vänner, otroligt nog.

Bokade en resa till Barcelona med en god vän. Vi har inte tid för varandra längre, men mirakulöst nog hittade vi en lucka i våra kalendrar som ännu inte var upptagen med omvärlden.

"Minns du allt vi brukade göra innan barnen?" säger han.

"Nej, egentligen inte", svarar jag. "Vad gjorde vi?"

"Drack vin. Pratade om böcker. Dansade i din soffa klockan fyra på morgonen."

"Jaha."

Tystnaden. Den grumliga, outgrundliga tystnaden när båda tänker, minns.

"Men", säger jag. "I Barcelona blir det uteserveringar vid havet. Det är på ett annat vis nu."

"Inte för mycket vin bara", svarar han. "Jag måste upp i gryningen och jogga."

"Som jag sa. Det blir annorlunda."

Tystnaden. Den grumliga, outgrundliga tystnaden när båda tänker, föreställer sig resan.

"Vad hände med soffan?" frågar han. "Den vi dansade i?"

"Du kräktes i den och vi slängde ut soffan från balkongen."

"Lägg av, det hade jag kommit ihåg."

"Du kom inte ihåg det ens dagen efteråt, så hur skulle du kunna minnas det femton år senare?"

"Jag blir trött bara jag hör det", säger han. "Vi måste ta siesta. Som spanjorerna gör. Vila."

"Jag har sett en soffa på Habitat som jag tänkte du kunde köpa till mig. Vad säger du om det?"

"Det låter rimligt. Med räntan under femton år så har du tjänat ihop till en ny soffa som jag pröjsar."

"Gärna en siesta i Katalonien", svarar jag. "Men först en siesta i min sprillans nya lyxsoffa."