Du kan kalla mig idéarkitekt.

Jag arbetar på en uppfinning. Så är det. Anledningen till det är att jag ser behovet. Mina vänner, eller kanske snarare mina bekanta, som dejtar runt i singelcirkusen och försöker träffa rätt, är i stort behov av hjälp.

"Vad är det för revolutionerande uppfinning, då?" frågar Sandra.

Vi ses på Kornhamnstorg och tar en promenad längs vattnet in mot city. Måsarna svävar ovanför oss, signalerar att det snart är brödsäsong, våren är i antågande, etc. Jag kör händerna djupt ner i fickorna, fryser, jag har har tagit på mig en vårjacka lite för tidigt, det är en ständig kamp mot naturen, tänker jag.

"Den går ut på att man hoppar över första dejten och går direkt på andra", svarar jag.

Sandra ser perplex ut. Med all rätt. Jag slår ut med armarna, som för att visa att jag vet, det är inte klokt hur begåvad jag är, man kan knappt tro det. Men Sandra ser inte helt övertygad ut.

"Ni verkar ha det så jobbigt på era första dejter", fortsätter jag. "Vore det inte skönt om du fick gå på nummer två direkt? När den värsta oron har lagt sig, menar jag."

Vi har känt varandra så länge nu så Sandra frågar inget mer. Hon säger bara att jag ska ringa henne när uppfinningen är klar. Det kan absolut finnas en marknad för min idé, tror hon.

"Fler uppfinningar på gång?"

"Ja, faktiskt."

"Berätta."

"Jag försöker uppfinna en självkänsla som gör att folk kan sluta läsa Knausgård."

Jag vet Sandra, det är helt vansinnigt, jag är liksom inne i ett STIM av goda idéer just nu.

Så, mina vänner. Det är bara att höra av sig och lämna ett ekonomiskt bidrag, så att jag kan arbeta på heltid med att utveckla mina uppfinningar. Det är för mänsklighetens bästa.

/Peo