Minns du livet som pågick för tio år sedan? Eller femton, tjugo. Fyll i valfri siffra.
Jag minns det knappt. Det handlar inte om klassisk förträngning. Tror jag. Snarare om guldfiskminnet som har sorterat bort det mesta från den tiden.
Gick på Götgatan igår. Förbannade regnet och glodde ner i trottoaren. Så från ingenstans i folkvimlet utkristalliserar sig en av centralfigurerna från då, en person som jag inte haft en tanke på under en lång period. En gång i tiden var vi de bästa vänner, gjorde alla dumheter ihop, intalade oss att vi blev vuxna tillsammans, fast det egentligen var tvärtom: vi höll fast vid barndomen och vägrade släppa taget.
"Du är dig lik", sa jag.
"Inte du", fick jag till svar. "Du ser frisk ut. Det gjorde du aldrig förr."
Visst. Det blev rätt många nätter under flämtande lysrör i rökiga lokaler. Jag gissar att det gick att spåra i ansiktet på oss. Jag är glad över att jag numera vågar lägga gurkskivor på kinderna när jag badar, samtidigt som jag lyssnar på "språket" i P1. Det är okej, jag kan stå för det.
"Hur hinner du skriva böcker?" frågar min gamle vän.
"Jag skippar de flämtande lysrören. Skriver om dem istället."
Vi byter telefonnummer, fast vi båda vet att det kommer ta emot att ringa. Så skiljs vi åt på gatan.
Jag tänker på alla andrahandsflyttar jag gjorde på den tiden: tre månader på Östgötagatan och sen fyra månader i Aspudden, följt av tre veckor på Kungsholmen. Allt jag ägde rymdes i två resväskor. Flyttstädningar var inte nödvändiga.
"Fast sedan hände det ju att jag bytte telefoner", säger jag till Ilse. "Och då fick inte vissa telefonnummer följa med över till den nya telefonen. Det kan man väl kalla för en sorts flyttstädning?"
/Peo
Jag minns det knappt. Det handlar inte om klassisk förträngning. Tror jag. Snarare om guldfiskminnet som har sorterat bort det mesta från den tiden.
Gick på Götgatan igår. Förbannade regnet och glodde ner i trottoaren. Så från ingenstans i folkvimlet utkristalliserar sig en av centralfigurerna från då, en person som jag inte haft en tanke på under en lång period. En gång i tiden var vi de bästa vänner, gjorde alla dumheter ihop, intalade oss att vi blev vuxna tillsammans, fast det egentligen var tvärtom: vi höll fast vid barndomen och vägrade släppa taget.
"Du är dig lik", sa jag.
"Inte du", fick jag till svar. "Du ser frisk ut. Det gjorde du aldrig förr."
Visst. Det blev rätt många nätter under flämtande lysrör i rökiga lokaler. Jag gissar att det gick att spåra i ansiktet på oss. Jag är glad över att jag numera vågar lägga gurkskivor på kinderna när jag badar, samtidigt som jag lyssnar på "språket" i P1. Det är okej, jag kan stå för det.
"Hur hinner du skriva böcker?" frågar min gamle vän.
"Jag skippar de flämtande lysrören. Skriver om dem istället."
Vi byter telefonnummer, fast vi båda vet att det kommer ta emot att ringa. Så skiljs vi åt på gatan.
Jag tänker på alla andrahandsflyttar jag gjorde på den tiden: tre månader på Östgötagatan och sen fyra månader i Aspudden, följt av tre veckor på Kungsholmen. Allt jag ägde rymdes i två resväskor. Flyttstädningar var inte nödvändiga.
"Fast sedan hände det ju att jag bytte telefoner", säger jag till Ilse. "Och då fick inte vissa telefonnummer följa med över till den nya telefonen. Det kan man väl kalla för en sorts flyttstädning?"
/Peo
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar