fredag 5 juni 2015

Historien om tjurgubben med caféet.

Nu ska ni få höra sagan om caféägaren på hörnet i kvarteret där jag bor.

Han har en nästan fysisk begåvning för att uttrycka nonchalans. Vi som går dit är knappt vatten värda. Han föraktar varje person som inte är stammis hos honom. Det tar tio år att bli stammis och vid det laget så har stammisarna börjat förakta sig själva.

Jag vet, jag borde sluta gå dit. Men kaffet är såklart världsklass.

"Funderar på att ha en bokhörna", säger caféägaren helt otippat en morgon till mig.

"Jaha."

¨Har inte du en massa böcker i källaren som du skulle kunna ställa på hyllorna?"

"Va? Ber du mig ge bort mina böcker?"

Jag sparar böcker i kartonger i källaren, de som inte får plats i lägenheten. Är väldigt ovillig att göra mig av med böcker.

"Du får gratis kaffe i resten av ditt liv", fortsätter han. "Om du ger mig tvåhundra böcker så får du gratis kaffe så länge du lever."

"Tänk om jag lever tills jag är fyrahundra år", svarar jag.

¨Jag är villig att ta den risken."

Så nu sitter jag i skräddarställning nere i källaren, två timmar varje kväll, och sorterar ut böcker som ska göra arrogansens mästare till bokcaféägare. Kanske gör jag rätt, kanske gör jag fel. Inser nu att det är i den hörnan, bland mina lästa skatter, jag kommer att spendera resten av mitt liv. Med en kopp espresso i näven, ständigt detta kaffe, som kommer att skära sönder magsäcken på mig när jag överkonsumerar det.

Ses vi där?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar