Det slumpade sig så att jag vågade mig ner i katakomberna under
Danderyds sjukhus en gång förra året, eftersom läkaren på Anestesi
tipsade mig om två killar som jobbade på Patologen.
”Vet inte hur snacksaliga dom är”, sa hon. ”Du vet, de haltar omkring där nere i mörkret och ser sällan ljuset. Och ännu mer sällan en levande människa.”
Jag gjorde research inför en bok jag ville skriva, en roman i sjukhusmiljö. Allt började med ett samtal runt ett bord på en fikarast, när en läkare berättade en hemlighet för oss alla. Av hänsyn till mänskligheten så hoppar vi över den hemligheten i den här texten, men det var alltså så jag fick min idé och insåg att jag behövde göra research på Patologen.
Man kan vara hur modig som helst när man står i dagsljuset på markplan och är omgiven av läkarrockar som fladdrar förbi, men tro mig, det är en helt annan sak att ta hissen ner till avgrunden och öppna dörrarna till katakomberna under sjukhuset. Lysrören flämtar där nere, korridorerna vilar i mörker en bit bort och verkar fortsätta i all oändlighet. Det är lätt att gå vilse, trots att det är skyltat och då vet vi alla hur det slutar (i skräckfilmerna.)
Men nu var det så att jag behövde kontrollera hur en normal dag såg ut på Patologen och hon på Anestesi sa att det var värt ett försök med Jalle och Anton, som hade jobbat på sjukhuset i evigheter. Ryktet gick att killarna kunde vara stingsliga, men att alla var tvungna att förhålla sig till dem och helst hålla sig på god fot med dem.
”Du vill inte hamna i onåd hos Patologen”, berättade ögonläkaren på femman. ”Då hamnar dina prover längst ner i att-göra-högen och det blir omöjligt att utföra sitt arbete. Jag skickar ner en tårta i kvartalet för att visa min goda vilja.”
Så jag kliver ur hissen med en påse bullar från 7-eleven i näven och börjar leta efter Jalle och Anton. Mitt hjärta bultar i kroppen, jag vet att det är fånigt, men jag är rädd för mörker och kanske får jag för mig att liken ska ligga på rad längs väggarna, med uppsprättade bröstkorgar, i väntan på att Jalle eller Anton ska plocka ut något bakom revbenen och kanske placera tumörer i glasburkar för framtida studier. Det är lätt att fantasin sticker i väg när man befinner sig tjugo meter under asfalten i ett blålila elektriskt sken. Doften av formalin stack i näsan.
”Vem är du?”
”Jag söker Jalle eller Anton.”
”Det är jag.”
Än idag är det oklart vem av dem det var som jag pratade med där nere. Jag vågade inte fråga. Men jag stammade fram mitt ärende, att jag försökte skriva en bok och behövde få ställa några frågor kring rutinerna på Patologen. Mannen stirrade på min bullpåse och nickade sedan. Det var okej att ställa frågor i tio minuter, sa han.
”Sen har jag sex par hornhinnor att ta hand om.”
Jaha. Sex par hornhinnor, bara så där. En vanlig dag på jobbet. Vi tog varsin kaffe i en automat och sedan satte vi oss i ett provisoriskt fikarum och jag satte igång. Berätta hur ett arbetspass ser ut. Vilka är de vanligaste arbetsuppgifterna? Hur länge har du jobbat på Patologen? Är det ett kreativt yrke?
Obs. Den sista frågan var inte ironisk.
”Vår arbetssituation har ju blivit sämre med åren”, sa Jalle eller Anton. ”Fler döingar kommer hit, när andra sjukhus lägger ner sina avdelningar. Allt ska centraliseras. Men vi är fortfarande bara två som jobbar.”
”Det är ingen här på natten, alltså?”
”Jo, en av oss jobbar nattskiftet.”
Kan ni tänka er att ensam jobba nattskiftet på Patologen? Får man risktillägg för det? Eller åtminstone mardrömstillägg. Det borde jag ha frågat. Hur som helst så fick jag svar på mina frågor. Jag blev erbjuden att hänga med och kolla när hornhinnorna skulle avlägsnas från ögonen, men jag tackade ödmjukt (eller snarare skräckslaget) nej. Vi åt varsin bulle, jag lämnade kvar resten. Vi tog i hand och sedan hittade jag tillbaka till hissen och överlevde besöket.
Vad hände sedan? Jo, det ska jag berätta för er. Jag kom på andra tankar. Jag skrev en annan sorts bok, där ett sjukhus inte fick plats i handlingen. Den boken kommer ut 2016. Så var då besöket i katakomberna bortkastat? Givetvis inte. Jag har kvar erfarenheten och kanske skriver jag något om det senare. Eller så får vi nöja oss med den här texten, det får framtiden utvisa.
/Peo
”Vet inte hur snacksaliga dom är”, sa hon. ”Du vet, de haltar omkring där nere i mörkret och ser sällan ljuset. Och ännu mer sällan en levande människa.”
Jag gjorde research inför en bok jag ville skriva, en roman i sjukhusmiljö. Allt började med ett samtal runt ett bord på en fikarast, när en läkare berättade en hemlighet för oss alla. Av hänsyn till mänskligheten så hoppar vi över den hemligheten i den här texten, men det var alltså så jag fick min idé och insåg att jag behövde göra research på Patologen.
Man kan vara hur modig som helst när man står i dagsljuset på markplan och är omgiven av läkarrockar som fladdrar förbi, men tro mig, det är en helt annan sak att ta hissen ner till avgrunden och öppna dörrarna till katakomberna under sjukhuset. Lysrören flämtar där nere, korridorerna vilar i mörker en bit bort och verkar fortsätta i all oändlighet. Det är lätt att gå vilse, trots att det är skyltat och då vet vi alla hur det slutar (i skräckfilmerna.)
Men nu var det så att jag behövde kontrollera hur en normal dag såg ut på Patologen och hon på Anestesi sa att det var värt ett försök med Jalle och Anton, som hade jobbat på sjukhuset i evigheter. Ryktet gick att killarna kunde vara stingsliga, men att alla var tvungna att förhålla sig till dem och helst hålla sig på god fot med dem.
”Du vill inte hamna i onåd hos Patologen”, berättade ögonläkaren på femman. ”Då hamnar dina prover längst ner i att-göra-högen och det blir omöjligt att utföra sitt arbete. Jag skickar ner en tårta i kvartalet för att visa min goda vilja.”
Så jag kliver ur hissen med en påse bullar från 7-eleven i näven och börjar leta efter Jalle och Anton. Mitt hjärta bultar i kroppen, jag vet att det är fånigt, men jag är rädd för mörker och kanske får jag för mig att liken ska ligga på rad längs väggarna, med uppsprättade bröstkorgar, i väntan på att Jalle eller Anton ska plocka ut något bakom revbenen och kanske placera tumörer i glasburkar för framtida studier. Det är lätt att fantasin sticker i väg när man befinner sig tjugo meter under asfalten i ett blålila elektriskt sken. Doften av formalin stack i näsan.
”Vem är du?”
”Jag söker Jalle eller Anton.”
”Det är jag.”
Än idag är det oklart vem av dem det var som jag pratade med där nere. Jag vågade inte fråga. Men jag stammade fram mitt ärende, att jag försökte skriva en bok och behövde få ställa några frågor kring rutinerna på Patologen. Mannen stirrade på min bullpåse och nickade sedan. Det var okej att ställa frågor i tio minuter, sa han.
”Sen har jag sex par hornhinnor att ta hand om.”
Jaha. Sex par hornhinnor, bara så där. En vanlig dag på jobbet. Vi tog varsin kaffe i en automat och sedan satte vi oss i ett provisoriskt fikarum och jag satte igång. Berätta hur ett arbetspass ser ut. Vilka är de vanligaste arbetsuppgifterna? Hur länge har du jobbat på Patologen? Är det ett kreativt yrke?
Obs. Den sista frågan var inte ironisk.
”Vår arbetssituation har ju blivit sämre med åren”, sa Jalle eller Anton. ”Fler döingar kommer hit, när andra sjukhus lägger ner sina avdelningar. Allt ska centraliseras. Men vi är fortfarande bara två som jobbar.”
”Det är ingen här på natten, alltså?”
”Jo, en av oss jobbar nattskiftet.”
Kan ni tänka er att ensam jobba nattskiftet på Patologen? Får man risktillägg för det? Eller åtminstone mardrömstillägg. Det borde jag ha frågat. Hur som helst så fick jag svar på mina frågor. Jag blev erbjuden att hänga med och kolla när hornhinnorna skulle avlägsnas från ögonen, men jag tackade ödmjukt (eller snarare skräckslaget) nej. Vi åt varsin bulle, jag lämnade kvar resten. Vi tog i hand och sedan hittade jag tillbaka till hissen och överlevde besöket.
Vad hände sedan? Jo, det ska jag berätta för er. Jag kom på andra tankar. Jag skrev en annan sorts bok, där ett sjukhus inte fick plats i handlingen. Den boken kommer ut 2016. Så var då besöket i katakomberna bortkastat? Givetvis inte. Jag har kvar erfarenheten och kanske skriver jag något om det senare. Eller så får vi nöja oss med den här texten, det får framtiden utvisa.
/Peo
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar