Jag nådde toppen i gryningen och lungorna smakade eld. Min kropp hade ingenting kvar i sig längre, den hade tagit slut, signalerat att den ville vända och gå ner igen. När jag inte tillät det så slutade den att leva. Så kändes det. Men nu befann vi oss, min kropp och jag, på 8848 meters höjd uppe på Everest.
"Där ser du" sa jag åt den. "Det var värt det."
Sedan tog jag in panoramat. Helt tyst där. Isande ljus långt ovan molnen.
"Du måste ner igen" sa Åsa på walkie talkien. "Det är en lång bit ner och du får inte bli fast på vägen."
Jag hade ingen luft i mig, det gick inte att svara. Men jag tog en sista titt och sedan började jag ta mig ner. På vägen ner passerade jag ett nedfruset lik, en tysk som inte hade klarat det året innan. Två sherpas skulle plocka ner honom senare, det var planerat. Liket hade ett tunt frosttäcke över ansiktet. Det såg fridfullt ut.
Femhundra meter ner gick det enklare att andas.
"Åsa?"
"Ja?"
"Du borde ha sett utsikten."
"Nästa år gör jag ett försök."
Jag hade ett par timmars vandring ner till lägret. Tänkte på soppan jag behövde. Längtade efter en sovsäck. Kinderna var sönderfrusna. Tänkte att om Åsa gjorde ett försök nästa år, om foten var bättre då så att hon vågade, om hon lyckades, då kunde vi sluta upp med det här, de här dumheterna och skaffa det där barnet istället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar