Sagan om tvättbrädan som kom av sig

Jag hade verkligen inte råd med ett gymkort den sommaren. Alla andra sprang på SATS, men jag fick stå utanför som en ledsen hund.

"Du blir ju inte större" sa jag till Erik.

"Ähh, jag raggar bara där nere. Hinner inte lyfta."

Men jag hade andra planer. Först tänkte jag låna på lägenheten för att kunna köpa ett kort, men det kändes lite väl drastiskt. Så jag sålde den istället. Cashade in. Flyttade till en hyresrätt, ett av husen ute i Solna, Blåkulla. (Sen blev den skiten också omvandlad, men det är en senare historia).

Och så började jag springa i trapporna. Från botten och hela vägen upp. Sedan tog jag hissen ner och så började jag om.

"Du måste ha råd med en trappmaskin" sa Erik. "Du gjorde bergis femhundratusen i vinst när du sålde."

"Men vad ska jag med den till? Jag har ju riktiga trappor att springa i."

"Du stör ju grannarna."

Fast det var tvärtom. Grannarna öppnade sina dörrar och stod och hejade på mig när jag kom förbi. Hejahejahejahejaheja. I början på ett pass skrek jag hejahejahejaheja på dig själv men när jag körde femte rundan uppåt så var allt bara blod- och kräksmak i munnen. På helgerna samlades alla som bodde i huset ute på gården och så visade jag upp mitt bukfett. Det minskade stadigt.

"Du kommer få medalj av kungen" sa Christos.

"Nej han hittar nog inte hit" sa jag.

"Inte den kungen som du menar. Jag menar kungen."

"Jasså han."

Fast det enda jag fick av honom i medaljväg var en blåtira och så brände han mina armar och ben med glödande cigaretter, efter att han surrat fast mig vid en köksstol. Jag hade gett hans syster blickar. Strax efteråt flyttade jag in till Karlavägen, köpte ostar och sprit och tillät mig att inte springa i några fler trappor. Det blev så fel det där. Och fortfarande har jag inte råd med något kort på SATS.