Jag jobbade hos Kungen. Bodde i ett rum på slottet och följde honom dit han ville. Det var så där. Han är en lynnig människa som höll igång mig hela tiden. Jag hade svårt för det. Han ringde mig mitt i nätterna.
"Det är ers majestät" sa han.
"Ja jag hör det" svarade jag. "Klockan är halv tre på morgonen."
"Kungen vet vad klockan är."
Jag fick acceptera att han pratade om sig själv i tredje person. Jag tyckte inte om det, men vad skulle jag göra.
"Kom hit. Konungen behöver dig."
"Var är ni?"
"Stenbeck."
Så lade han på och det var bara att kliva upp ur sängen och sätta på sig kläderna och väcka någon krögare som kunde fixa fram ål och ostron och snaps så dags på dygnet. Alltid fanns det någon. Pengar var inte ett diskussionsämne. Jämt fick jag smyga förbi Silvia som satt uppe i en fåtölj och grät. Sedan ta en taxi med rubbet till Jan Stenbecks lägenhet i Gamla stan. Ringa på dörren. En stenad blondin utan något på överkroppen som öppnade med ett martiniglas i handen. Alltid samma sak. Hans majestät och Stenbeck låg halvt utslagna i skinnsoffan men fick ny energi när de fick syn på faten med mat. De prostituerade drog sig undan tillfälligt till ett angränsande rum och herrarna fick äta i fred. Konungen fick fnitterattacker av att äta ostron. Eller så var det en lättnad efter allt sex. Det var i alla fall jämt Stenbeck som reste sig ur soffan och föste ut mig i hallen, mot ytterdörren. Han brukade sticka till mig femtusen och kalla mig för sin bäste vän.
Det som gjorde mest ont var nog att när jag kom tillbaka till slottet så satt Silvia kvar i fåtöljen och stirrade tomt framför sig. Jag vet faktiskt inte om hon någonsin visste att jag var där. Vi talade aldrig om saken och till sist slutade jag. Orkade inte mer. Behövde min nattsömn mer än pengarna. Silvia skickar fortfarande julkort varje år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar