Jag gick och såg ett band, vars bästa låt var en cover. Det gjorde mig sorgsen för jag tänkte på återväxten bland banden; undrade om den fanns, om någon ville något där ute. Sedan hann jag inte tänka mer på det för en galning i baren tog tag i min arm och pekade på sitt ansikte.
"Ser du hur slät hy jag har?"
"Jo."
"Jag smetar in kinderna med en äggula och vinäger varje morgon. Det är hemligheten."
"Blandar du det eller smetar du in det var för sig?" frågade jag.
"Blandar."
Efter det var galningen med den glänsande hyn borta; jag såg honom konversera den snyggaste tjejen i hela lokalen en timma senare och när personalen tände upp lokalen såg jag dem lämna stället tillsammans. Flera år efter det satt jag i baren på Tranan en tidig eftermiddag. Mattias torkade glas och vi småpratade.
"Hörde du om han som smetade äggula i fejset?" frågade han mig.
"Det ringer en klocka" svarade jag.
"Han hade Vasastans lenaste dockansikte. Men inte nu längre."
"Vadå då?"
"Han fick sova i någons garage efter en fest. Ute i Sollentuna. Och vaknade till mitt i natten, eller yrade i sömnen kanske. Tydligen fick han ner händerna i någon syra som stod i en burk på en bänk i garaget som han smorde runt i ansiktet."
"Det låter fruktansvärt."
"Ögonlocken försvann på honom. Och lite av läpparna."
Då slog det mig att jag aldrig hade tänkt på det där bandet jag hörde - de med covern - efter den gången jag hörde dem.
"Mattias, kan inte du spela en låt för mig?"
"Vilken då?"
"Jag vill höra Cycles. Med Frank Sinatra. Kan du spela den?"
Mattias tittade konstigt på mig. Men sedan gjorde han det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar