Det är ju vansinne. Jag cyklade bland bilar och bussar och lyssnade på Allvarligt talat i lurarna och en kvinna frågade PO Enquist om det verkligen var okej att vakna upp varje morgon med ångest.
Självklart kan det inte vara okej tänkte jag.
Det är helt okej svarade Enquist. Gå upp i vargtimmen och skriv. Det hjälper.
Det rådet fick aldrig jag, när det var som värst. I stället satt en psykolog framför mig och skrev ut recept på tabletter hon ville jag skulle kasta i mig morgon och kväll.
Det kapar toppar och dalar sa hon. Du blir lugn. Du får ro.
Önskar jag hade fått det rådet om vargtimmen istället. Det hade kostat mindre smärta. De där recepten tog jag aldrig emot.
Men om du INTE medicinerar. Och INTE skriver i vargtimmen. Vad gör du då? frågar en människa som brukade stå mig nära, men som numera rör sig i utkanten av livet.
Jag springer en mil, tills järnsmaken i svalget kommer. Eller så låser jag in mig i en stuga utan internetuppkoppling och håller hårt i kaffekoppen när det är som värst. Tror inte längre jag kan supa bort det, jag gissar att det är ett framsteg. Böcker kan hjälpa, både läsa och skriva dem. Men då vill det till att de är bra. Jag har försökt med kärlek ett par gånger också, men det är svårt att få det rätt, ofta slutar det med ett uppbrott just i vargtimmen, jag vet inte. Om inte sorgen går så djupt, kan det räcka med en måltid tillsammans med en god vän. Film klarar inte jobbet, har aldrig gjort. Riktigt stora naturupplevelser har också hjälpt mig ett par gånger.
Varför klamrar du dig fast vid din oro? frågar utkantsvännen. Varför låter du den inte gå sin väg?
Jag gillar den tanken. Att det finns ett sådant val. Det är något att sträva mot. Det är något att utforska, där i vargtimmen.
Självklart kan det inte vara okej tänkte jag.
Det är helt okej svarade Enquist. Gå upp i vargtimmen och skriv. Det hjälper.
Det rådet fick aldrig jag, när det var som värst. I stället satt en psykolog framför mig och skrev ut recept på tabletter hon ville jag skulle kasta i mig morgon och kväll.
Det kapar toppar och dalar sa hon. Du blir lugn. Du får ro.
Önskar jag hade fått det rådet om vargtimmen istället. Det hade kostat mindre smärta. De där recepten tog jag aldrig emot.
Men om du INTE medicinerar. Och INTE skriver i vargtimmen. Vad gör du då? frågar en människa som brukade stå mig nära, men som numera rör sig i utkanten av livet.
Jag springer en mil, tills järnsmaken i svalget kommer. Eller så låser jag in mig i en stuga utan internetuppkoppling och håller hårt i kaffekoppen när det är som värst. Tror inte längre jag kan supa bort det, jag gissar att det är ett framsteg. Böcker kan hjälpa, både läsa och skriva dem. Men då vill det till att de är bra. Jag har försökt med kärlek ett par gånger också, men det är svårt att få det rätt, ofta slutar det med ett uppbrott just i vargtimmen, jag vet inte. Om inte sorgen går så djupt, kan det räcka med en måltid tillsammans med en god vän. Film klarar inte jobbet, har aldrig gjort. Riktigt stora naturupplevelser har också hjälpt mig ett par gånger.
Varför klamrar du dig fast vid din oro? frågar utkantsvännen. Varför låter du den inte gå sin väg?
Jag gillar den tanken. Att det finns ett sådant val. Det är något att sträva mot. Det är något att utforska, där i vargtimmen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar