Ansiktet som en skinnväska redan nu, märkt av alla mina framtida misslyckanden som ännu inte inträffat. Du säger att du trodde du sett allt men nu när du ser mitt ansikte så förstår du att botten aldrig kan bli nådd; det finns alltid ytterligare en avgrund att rasa ner i.
Måste du vara så dramatisk? Så illa är det väl inte?
Jo fan, det är det faktiskt, säger du.
Sedan får du bjuda på vin hela kvällen och trösta mig så gott det går. Sanningssägare måste sitta kvar tills offret bryter upp. Det kan aldrig bli tvärtom. Vi kommer inte ut den kvällen, det finns ingen mening längre. Babylon Bar ligger nog kvar ännu en tid, vi hinner.
Jag nakendansar framför teven.
Du säger att du inte kan se Lars Adaktusson, det är en snopp i vägen.
Om du träffar någon som du tycker om, säger jag, och ni flyttar ihop här...
Ja? Om jag gör det vadå?
Kan jag fortfarande bo med er då? Kan jag det?
Självklart, säger du, inga problem.
Men du menar det inte. Du försöker bara vara snäll.
Ansiktet får ytterligare en rynka under huden, en rynka som inte syns ännu, men som känns.
Ditt sätt att skriva är... magiskt. PS. Jag trycker alltid "gilla" på fb, oavsett om handlingen är tragisk eller "trevlig". Det betyder alltid att "jag älskar ditt sätt att uttrycka dig". ;) :) Lill
SvaraRadera