Jag var mer ensam i Tokyo än någon annanstans på jorden. Skyskraporna var precis som på film. Varken mer eller mindre. Agenturen flög in mig, jag gick på några middagar, meet & greet, sedan flög de hem mig igen.
"Någon har lovat för mycket" sa jag när jag träffade Z.
"Skyll inte på mig" sa hon. "Jag sa hela tiden att det mest känns som en kuliss. Tog du med dig något hem till mig som du lovade?"
"Jag har inte lovat dig ett smack."
"Du är en hjärtekrossare av rang. En bluff. En ynkrygg."
Z överdrev. Hon hade inget hjärta i kroppen som jag kunde krossa.
"Du måste gå nu. Jag behöver ringa några samtal."
Hon gick. Jag ringde min manager.
"Tokyo blir det inte. Du får skicka mig någon annanstans för att reka. Jag vill ha något annat till videon."
"Du har storhetsvansinne, det vet du va?"
"Du har inte betalt för att säga sådana saker. Jag omger mig bara med jasägare."
"Jag bokar dig till NYC. Vi gör en klassiker."
"Okej, vilka ska vara med?"
"Beckham är bokad. Coldplay har fått en fråga, men det kan sluta med Maroon 5. Jag ska kolla med Morgan Freeman också."
"Ring Alicia Keys. Jag gillar Alicia."
"Visst. Men alltså budgeten räcker kanske inte till allt."
"Bokförlaget får fixa det helt enkelt."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar