Jag tänker på det varje gång jag passerar säkerhetskontrollen på flygplatsen. Hur mycket jag saknar mänsklig beröring. Kanske borde jag flyga oftare.
Beger mig hastigt och lustigt till Grekland för att köpa en en ö åt en förmögen affärsman som vill starta upp en såsfabrik där nere tillsammans med Anders Timell, Conny Bloom och ett ännu icke namngivet nyhetsankare på TV4. Givetvis faller det jobbet på Stockholm Under Ytan. Det är samma visa om och om igen; det är alla andra som är sjuka i huvudet men det är jag som får ta skiten.
Så jag tar flyget till Aten och sen en båt ut i den grekiska övärlden och knackar på hos en gumma och en gubbe som sitter bakom en trädörr och skakar av ålder och så får de en påse diamanter av mig och jag säger skriv på här på svenska men det spelar ingen roll, de fattar ändå vad jag menar och de sätter varsitt kryss på pappret och sedan tar jag båten tillbaka och checkar in igen på flygplatsen för att flyga hem till Stockholm och det är då det slår mig hur mycket jag saknar att någon tar i mig, bara för att personen vill det. Av egen fri vilja. Inte för att man måste visitera mig.
Jag hamnar bredvid Neneh Cherry på planet och jag frågar henne var hon har varit och hon svarar i Grekland. Okej okej jag fattar. Hon vill inte vara mer specifik än så. Har sin egen lilla paradisö som hon inte vill att turisterna ska hitta till osv osv. Sedan sjunger jag Buffalo Stance för henne några gånger, tills hon ber flygvärdinnan om att få byta plats i planet.
I taxin på väg in mot Stockholm så ringer telefonen. Det är Anders Timell.
"Har du köpt ön?" frågar han.
"Är bananerna fina?" svarar jag och vi skrattar båda två.
När jag kommer hem lägger jag mig och läser. Sedan somnar jag med mina gosedjur.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar