Hemlös som hemlös

Erik rusade nerför Sveavägen. Dagen hade inte varit nådig mot honom och han var redan försenad till sitt eftermiddagsmöte med en stor kund (med ett fett konto) på kontoret. Ändå gick det inte att låta bli att stanna utanför tunnelbaneuppgången där damen som sålde Situation Stockholm som vanligt stod och krängde sina tidningar.

"Hej", sa han. "Ge mig en tidning är du snäll."

Erik köpte alltid ett nummer av henne. Han brukade ge damen en hundralapp och säga att det var jämt. Det var hans sätt att bidra.

"Hur är det?" frågade han, fastän tiden var så knapp.

"Det är inte så bra", svarade hon. "Jag har sovit utomhus flera nätter på raken nu och det värker i lederna."

"Jag förstår precis", svarade Erik. "Jag har sålt min lägenhet idag. Jag kommer precis från mäklaren nu, faktiskt. Acceptpris var tre miljoner, den gick för nästan fyra. Jag borde väl vara nöjd, men jag hade hoppats på lite till."

"Jaha", sa damen med tidningarna.

"Lägenhetspriserna är ju helt sjuka, det håller jag med dig om", sa Erik.

"Fast jag har inte sagt något om lägenhetspriserna", svarade damen.

"Nej, men du fattar. Dom ÄR ju helt sjuka. Och blir det ju så att fastän jag nästan gjorde en mille mer i vinst än vad jag hade som acceptpris, så känner jag mig ändå inte nöjd. Och ovanpå det så är jag ju hemlös nu."

"Jaha", sa damen igen.

"Ska man skratta eller gråta?" frågade Erik retoriskt.

"Vad sägs om att du skrattar och jag gråter?" sa damen med tidningarna.