Det går ju att få fatt på folk även om de befinner sig på en kamelrygg långt ute i öknen nu för tiden. Folk svarar ju när man ringer. De kan vara mitt inne i en spektakulär solnedgång bland sanddynerna men nog svarar de alltid. Det kan vara något viktigt.
Värst var nog den tyska miljardären som svarade i sin vattentäta telefon när han dök på sextio meters djup i Andamansjön. Varför gjorde han det? Vad var det som inte kunde vänta?
I ölreklamen sitter de på månen och dricker bärs och tittar på jorden. Jag pillar mig i naveln. Zappar. Har en rastlöshet som inte tänker ge med sig. Tror inte att något fotbolls-em kommer att ändra på den saken. Jag kanske upprörs över nån frispark. Om jag har tur. Fast jag vet inte.
Känner en flicka som inte kan tryckutjämna. Hon kan inte dyka fast hon skulle vilja. Det är en sorg kanske. Men vi är många som upplever exakt samma sak ovan ytan; att det är omöjligt att tryckutjämna, det är förfärligt, huvudet värker, hjärtat värker, människor pratar om så mycket som jag måste stoppa in någonstans i hjärnan och bearbeta. Det är inte mänskligt.
Vad är det med spärrvakten på Odenplan? Varför är han så solbränd redan i slutet på maj? Har du varit utomlands? frågar jag. Han svarar inte. Ser att han skäms, för han vet att jag vet att han inte har varit utomlands, för jag ser honom varje morgon i spärren. Men han blir rödare och rödare i hyn; ligger under konstgjord sol och steker sig för att vara redo för Smedsuddsbadet när semestern kommer. Han skulle garanterat svara i telefon även om han befann sig på tangokurs någonstans i Argentina med en vacker kvinna i sin famn.
Stöter på en bekant i vimlet utanför systemet. Vi ses på Grönan när Stooges spelar, säger han. Jasså gör vi det. Hur kan du veta att jag ska dit? Ähh vadå, säger han, du är så förutsägbar, klart du gillar Stooges som alla andra gamla löjliga hipsters.
Jag tänker fan stänga av telefonen under konserten i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar