Han flyger i främre delen av planet till Japan. Har gott om plats att sträcka ut benen. Knäpper med fingrarna och får champagne och snittar med gåslever som tilltugg. Tittar på molnen. Känner ingenting alls. Tänker på att pojkdrömmen var att få flyga över hela jordklotet, oklart varför, se städer och människor och byggnader som fanns i alla de där böckerna hans mor köpte åt honom, som berättade att det fanns andra världar utanför Stockholm. Han låg på mage på golvet och bläddrade i böckerna och visste att han ville dit. Nu ingenting. Nothing left to loose.
Det sitter en tjock affärsman några meter ifrån honom. Det är inte trångt, inte alls, men han känner svettlukten från affärsmannen som är flygrädd och full och vedervärdig i all sin litenhet. Hur i helvete kan storfinansen anställa sådana småkryp och göra dem till småpåvar över sina sterila kontor, låta dem hållas år efter år, jävlas med flygvärdinnorna på sina långresor, skrävla om sina poäng som de kan omsätta till lyxvaror en gång om året, eller visa sig storsinta och bjuda sina fruar på weekendresor i Italien eller kanske Provence? Det är livet och det är skit. Svettlukten i kabinen, personalen borde öppna dörren till flygplanet och slänga ut aset, låta kroppen singla genom luften tiotusen meter och sedan slå i havet och spricka upp så att inälvorna exploderar i ett fyrverkeri och sprids i havet och lockar till sig rovfiskar som snabbt städar undan och äter sig mätta; även om de troligen måste spotta ur sig affärsmannens tarmar eftersom all stelnad skit som sitter fast där är oätbar, till och med för en haj.
Ingenstans i världen får han vara ifred. Inte ens längst fram ombord på ett flygplan på väg till Osaka. Han vet att han behöver en private jet, tankad och klar, ständigt väntande på honom, beredd att ge sig av vilken tid som helst på dygnet, men han är inte där än, långt ifrån, troligen når han aldrig ens dit om det ska fortsätta i den här takten, han vet det, han erkänner det.
"Can i offer you something more?" undrar flygvärdinnan.
"I wish you could" svarar han, utan att skämta. "But sorry, no you can´t."
Flygplanet, projektilen, rör sig nästan ljudlöst genom molnen, ligger helt stilla i natten, ingen turbulens, ingenting där utanför det runda fönstret. Han kommer inte att sova på planet, inte titta på film, inte läsa något. Bara försätta sig själv i ett viloläge, knappt registrera omgivningen, bara svagt vara på sin vakt, trots att där inte finns något att frukta. Inte tänka på svettlukten. Inte tänka på svettlukten. Inte tänka på svettlukten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar