Nakari väntade på honom när han klev genom tullfiltret. De nickade mot varandra och hon vände på klacken innan han kunde ge henne några kindpussar (utan att snudda vid själva huden på riktigt, det var viktigt). Han följde efter hennes ryggtavla ut till den väntande bilen. Chauffören tog hans väska och stuvade in den i bagageluckan. Båda klev in i baksätet på varsin sida; sedan startade chauffören bilen och de gled iväg ut på den stora vägen som ledde in mot city. Det var märkligt med Japan. Det fanns ingen plats där staden övergick till landsbygd. Knappt i alla fall. Husen fanns överallt, blev till en platt lång sträcka av tegeltak som långsamt övergick i skyskrapor in mot stadskärnan.
”Resan gick bra” sa han för att säga någonting.
Hon ryckte på axlarna. Hon hade inte frågat honom om resan. Hon lät honom förstå det genom sin axelryckning; det bekom henne inte om han hade det bra eller inte. Deras relation var strikt affärsmässig, klinisk i all sin enkelhet och helt utan värme eller känslor. Det fanns ingenting att klaga på, det var uppgjort så från början; de var bara två brickor i ett större spel som någon annan än de själva kontrollerade.
Nakari hade en ansiktssiluett av granit. Stål. Järn. Hon blinkade nästan aldrig. Han hade aldrig sett henne blinka, inte vad han kunde minnas. Ändå hade han suttit precis just så här bredvid henne, i just detta baksäte på just denna bil, fler gånger än han kunde erinra sig. Hennes lilla adamsäpple rörde sig aldrig, kanske för att hon i princip aldrig sa något.
Men hon måste ju svälja. Andas.
Efter fyrtiofem minuters tystnad var de framme vid hotellet. Han hoppade ur. Tog sin väska. Gick in till receptionen.
”Mr. Lindström. There is a room booked for me.”
Han fick sin nyckel och en instruktion om att ta hissen trettiotvå våningar upp. Följde den ljuddämpande mattan genom korridoren och stod plötsligt framför dörren, satte in kortet i dörren och öppnade. Ännu en steril miljö. Den gick hjälpligt att göra till sin egen genom att låta kläder hänga framme, packa upp väskan, ställa fram saker och skapa oreda. Det här rummet skulle vara hans hem nu på obestämd framtid.
Han satte sig på sängen. Sparkade av sig skorna. Sträckte sig efter fjärrkontrollen och försökte sätta på teven. Istället gled gardinerna isär när han tryckte på en av knapparna. Staden blottade sig under honom. Nästa knapp fick igång teven. Han fick in en kanal med tecknad film på och lät den gå. Det spelade ingen roll. Nu handlade det bara om väntan. För säkerhets skull lyfte han på telefonluren vid sängen och kontrollerade att han fick ton i örat. Sedan öppnade han minibaren och hittade en påse med nötter och en flaska öl. Det fick duga.
Jag älskar detaljbeskrivningen. Speciellt i den här och första delen.
SvaraRadera