Råsundafettot

Mina närmaste vänner är Olof Mellberg, Sebastian Larsson och han den där Lustig. Behöver inga andra vänner. Alla andra snackar så mycket skit, stör mig, vill mig saker. Bättre med fotbollskillarna, vi förstår varandra till punkt och pricka.

Sen har jag fattat att vi gillar samma musik också. Lite Ledin, lite Winnerbäck. Djupa texter, fast inte för djupa. Jag menar, kombinera Ledins texter med några snygga djupledslöpningar så har du ju Källström i ett nötskal. Och har du Källström i ett nötskal så är hälften vunnet. Så tänker jag.

Igår gjorde jag 2000 armhävningar på mitt vardagsrumsgolv. Jag krossade ett glas mot parketten först, sopade ihop skärvorna till en hög, tog av mig på överkroppen och började köra mitt pass med glaskrosset direkt under hjärtat. När armarna domnade bort och jag skönk längre och längre ner mot golvet så skar glaset sönder mitt bröst. Det gav mig kraft att fortsätta med 500 till. Ja ni fattar, alla måste ha sina metoder liksom.

Jag körde "Sommaren är kort" på repeat och tänkte hela tiden på Elmander. Visste att han var med mig i den stunden när glasskärvorna gick in mellan revbenen. Vi ställer upp för varandra i sådana situationer, så är det bara. Sedan ringde jag faktiskt Ledin. Fick hans nummer senast jag var på Gröne Jägaren. Inte av Tomas då förstås, utan av en snubbe jag träffade i baren som sålde det till mig för 4000 kr. När jag hade betalat så skrev han ner det på en servett.

Det var ingen som svarade. Det gick igång en telefonsvarare och någon som hette Linda sa att jag kunde lämna ett meddelande.

"Ja hej det här är Stockholm Under Ytan" sa jag. "Jag söker Tomas. Tomas Ledin. Jag har köpt det här numret av en snubbe. Så ring tillbaka kompis, jag gillar dig. Och du Linda, du får gärna också ringa om du vill."

Sen la jag på. Och då kom jag på att jag hade glömt att lämna mitt nummer så då fick jag ringa upp en gång till och prata in det också.

Nu måste jag sluta. Kör 3000 triceps-övningar ikväll med ett brinnande stearinljus bakom nacken. Vi hörs.