Du var femtio år gammal när du för första gången kom in i bokslukaråldern. Möjligen hade du älskat Bamse när du var barn, men det var också allt. Så det var en smula underligt, men vad skulle din fru göra; slita böckerna ur näven på dig och säga åt dig att gå ut i solskenet?
"Gamla människa. Sitta och läsa mitt på blanka förmiddagen."
Småsintheten som kryper sig på med åren. Den man älskar förmanar man. Det går inte att rubba mönster när för många år har gått. Om det sker, måste saker gå sönder. Inte saker som i materiella ting, utan sådant som sitter inuti; kittet i ett äktenskap.
Så passa dig jävligt noga innan du läser vidare. Sa hon verkligen så? Det kan hon väl ändå inte ha gjort? Du måste ha sjunkit för djupt ner i din bok och hört något som inte fanns. Människan är ond och rutten och släpper inte en jävel över bron, det är sant, men bara maten står på bordet och det finns värme i elementen så brukar det mesta kunna lösa sig.
Selma Lagerlöf. VS Naipaul. Vargas Llosa. Göran Tunström. Martina Lowden.
När man väl kommer in i bokslukaråldern kan det ta år att ta sig ur den, om det någonsin går. Se bara på bokbloggarna där ute: Tröttkörda småbarnsmorsor som torkar bajs och nattvakar och hinner med ett par kapitel här och där i alla fall och sedan skriver om det, betygsätter vad de just läst.
Samma gift i blodet, det har ni.
Du önskar dig ett mindre konstruerat liv. Allt finns ju där, sida upp och sida ner. Ta in det bara, forma din egen värld, bestäm för dig själv vad du behöver. Låt trädgården svämma över av ogräs om den vill det.
"Jag tänker inte rensa bort det i alla fall" sa du.
Och då packade analfabeten inom dig sin väska och klev ut genom huvudet. Sedan dess har du aldrig sett till honom igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar