Simon har tagit valium och vi sitter och flämtar i solskenet. Han säger att han inte vill leva längre, fast jag undrar om det är sant, för varje gång det kommer förbi en vacker flicka så tittar han längtansfullt efter henne och det tror jag inte att människor som vill dö gör. Bakom oss sitter det gitarrkillar på gräset och tävlar om att vara sämst, jag förstår det inte, vad vill alla dessa pojkar med sina gitarrer, hur står de ut med sig själva? Det finns inte ens några tjejer som sitter och lyssnar, de spelar ändå, som om musik faktiskt betydde något för dem, oavsett om de har en publik eller inte.
Det är söndag och Simon drar igång med sina kafékonspirationer som är en blandning av böcker han läst, skivor han hört, människor han mött kvällen innan, framgmentariska samtal, enstaka röster och ord, jag stänger mina öron, jag orkar inte, inte just idag. Men Simon har tagit valium och han märker inte mitt ointresse, han babblar på ändå, för honom spelar det ingen roll att ingen är mottagare av hans budskap.
Om tre timmar börjar jag mitt skift nere på Sturehof. Jag får säkert baren som vanligt och måste servera överklassalkoholister som kommer direkt från Teatergrillen. Tre drinkar på Teatergrillen, tre på Sturehof och sedan ytterligare tre där de blir insläppta, var som helst. Människor med söndersupna äktenskap och barn som har slutat prata med dem. Ibland är inte plånboken i kavajen, där de trodde den var, när det är dags att betala. Då har de glömt den på Teatergrillen eller så är det deras söner som har fiskat upp den ur fickan tidigare på dagen och tagit den med sig. Det är lugnt, brukar jag säga, jag vet ju att de kommer nästa kväll också. Vi får alltid betalt. Pengarna är inte något problem.
Restaurangchefen blev avsugen av Ulrika igår. Igen. Han blir det två gånger i veckan. Jag fattar inte vad hon får ut av det. De smiter ut i köket och tror att ingen märker det. Men vi vet det allihop. Jag funderar på att rigga en kamera med självutlösare och sedan göra mig en hacka på bilderna. Han har fru och flera barn och går runt och spelar viktig hela dagarna och pratar så fint om sin familj. Det kanske bor två personer i hans kropp, helt omedvetna om varandra. Det är kanske därför han kan hålla på som han gör, synbart utan någon ånger.
Simon vill äta glass. Så vi går bort till glasskiosken precis vid bron och han köper tre kulor med massor av chokladsås. Alla knarkare är likadana. De blir alltid sugna på sött efter ett tag. Simon knaprar mer valium när han är klar med sin glassbomb. Solskenet är rakbladsvasst. Ändå fryser jag. Simon undrar om jag kan lägga ett gott ord för honom på Sturehof, om det finns något jobb till honom, kanske bara i disken. Jag rycker på axlarna och säger att jag ska se vad jag kan göra. Tänker att Simon skulle passa in med oss andra, inga problem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar