Sonja försvann när hon var tio år gammal. Hela bygden letade efter henne i dagar, veckor. Löpsedlar och sorg. Familjen fullständigt uppriven. Mamman, Birgitta, skrev ett öppet brev till någon, till något. Aftonbladet publicerade hennes brev. Snälla, ge dig till känna, ge oss ett livstecken. Men Sonja var försvunnen. Efter ett tag var de ju tvingade att sluta leta. Det fanns inga spår. Ingenting.
Föräldrarna fortsatte tillsammans, trots att det var svårt.Teg sig genom middagarna, försökte kämpa vidare och aktade sig för att låta besticken röra vid porslinet. Det var så tyst i det där köket. Jag slutade besöka dem eftersom det gjorde så ont i mig. Jag vet att det var helt fel metod men de kunde inte släppa in mig, det fanns inga krafter till det.
Vaknar upp med ett ryck. Sorgen som väller över mig, förföljer mig från drömmen, fortsätter att vara mitt sällskap vid frukosten. Sömnskräp i ögonvrårna. Kaffet smakar illa men jag dricker det ändå. Någonting måste jag ju göra. Det smäller till i brevlådan. Tydligen gick jag upp tidigare än tidningsbudet. Jag tänker på den familjen idag. För första gången på många år stötte jag ihop med pappan igår. Vi visste inte om vi skulle stanna och prata med varandra. Men sedan gjorde vi det i alla fall.
"Vi är nyss hemkomna från Tunisien" berättade han.
"Hur är det med allt?"
Hans ansikte sprack. Gick sönder.
"Birgitta säger att hon såg Sonja på en marknad när vi var där."
"Men det är ju omöjligt" sa jag.
"Birgitta är säker. Hon är fullständigt uppriven. Det har gått nästan tjugo år och vi får ingen ro fortfarande."
"Jag är så ledsen för er skull."
"Birgitta sprang efter människan som hon säger var Sonja. Hon stångade sig fram mellan stånden och tryckte undan människor. Till sist fick jag stopp på henne. Fruktansvärt."
"Du har klösmärken i ansiktet."
"Vår flicka" sa han nästan ohörbart. "Jag är död inombords."
Vad svarar man på det? Hur skiljs man åt på ett naturligt sätt? Det lönnfeta nyhetsankaret på CNN ger ingen vägledning. Jag tittar på tv utan något ljud. Fläskiga amerikanska läppar som rör sig på tvrutan. Helt maktlös i soffan. Upptäcker att jag inte har krafter att resa mig. Blir sittande framför tvflimret och ser hur bomberna faller någonstans på jorden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar