Flavour of the month

Strax därefter var det dags för releasefest för skivan. Vi gjorde om East till en rockbar för en kväll och bjöd in alla vi kände och resten bjöd in sig själva. Bianca från skivbolaget sprang omkring i för höga klackar och var kolerisk. Hon var sist in på bolaget och hade fått oss i uppgift; hon ville göra det bra, hon ville ha kvar sitt jobb, make an impression. Jag tyckte inte om det marknadsmässiga, hur hon förändrades till bara affärer, business, i samma ögonblick som journalisterna började ramla in i lokalen och förse sig med snittar och bubbel. Hur hade alla de där människorna hamnat på vår snålt tilltagna gästlista? Journalisterna konkurrerade ut våra vänner, som fick stå utanför i en spontan kö och hoppas på att få komma in.


”Bianca, är det vem jag tror att det är?” sa jag och pekade.

”Pontus Gårdinger. Ja?”

”Och det där?”

”Gry Forsell? Jag bjöd in henne.”

”Men varför?”

Ingen av de där människorna gillade oss, det var omöjligt. De var idel leenden och solade sig i varandra och Bianca rusade omkring i sin rockigaste outfit, som var ett par dyra designerjeans och en blå kavaj. Hon var såklart snygg, men bara så…transparent på något vis. Det kändes som att jag talade rakt igenom henne, att orden aldrig fick fäste i henne, dessutom var jag helt övertygad om att hon struntade i musiken, för henne handlade vi bara om att ta ett steg uppåt, hon skulle göra ett säljjobb på oss och sedan få ta ett större band under sina vingar. Hon gav mig en blick som svar på mina frågor; hennes ögon sa åt mig att lugna ner mig, att jag bara skulle stämma min gitarr och sedan ställa mig i ett hörn och undvika att bli för full innan giget.

När jag gick hemifrån tidigare samma dag hade Charlotte och jag redan bestämt att hon inte skulle komma på festen. Jag passar inte där, sa hon. Det sved att ta in det, stämningen blev usel, men det var sant vad hon sa, även om jag uppriktigt inte ville att det skulle vara så. Kom ändå, borde jag ha sagt, men det gjorde jag inte. Nu stod jag och tittade på människorna runt omkring mig; där fanns flera av mina vänner, människor som jag älskade, men också en hel bunt med mediafolk, tvkändisar och stekare. Ingen passar här med dem, tänkte jag och sände Charlotte en tanke.

Vi spelade fem låtar från skivan och Morgan ställde sig på ett bord under sista låten, sparkade ner glas och flaskor på golvet och ramlade såklart ner från bordet och slog axeln ur led. Han fick hjälp upp igen, någon tryckte till axeln så att den hamnade i rätt läge och avslutade sen med att knyta upp mikrofonsladden som en mitella för sin skadade arm. Jens låg med huvudet inne i baskaggen och ville inte gå av scen, men vi andra släpade ner honom och sedan satt vi alla fem i bandet ute hos kocken i köket och försökte bjuda honom på bubbel.

”Lämna mig ifred” skrek han till oss. ”Jag jobbar långpanna och måste få ut käket. Ni får gå härifrån.”

Bianca hittade oss där, hon slog ut med armarna, tyckte vi var fantastiska och så vidare och så vidare, nu fanns det människor vi bara måste träffa, Fredrik och Jens följde med henne ut i lokalen och slängde käft med folk, Vidar, Morgan och jag satt kvar.

”Gruvhästar” sa Morgan plötsligt. ”Vi är bara gruvhästar som arbetar.”

”Det kunde varit mycket värre” sa jag och pekade på kocken. Sedan gick jag och hämtade mer bubbel.