Kärleksfulla idioter.

Charlotte kom hem från Israel och berättade att hon mådde illa. Det hade varit dålig mat på planet på hemvägen. Hon var solbränd och attraktiv och på gott humör efter att ha fått vara med sin syster ett par veckor. Jag var också upprymd, övermodig, lycklig, det kändes som om jag hade vädrat ut bröstkorgen på gammal luft. Så jag var uppriktigt glad att se henne igen. Charlotte hade med sig taxfreesprit i stora lass, vi hämtade hem mat från en krog och öppnade vin, drack groggar, hon berättade om vad hon hade gjort i Tel Aviv, vi jämförde våra minnen, men mina var hopplöst gamla; nästan varje ställe jag nämnde var stängt, igenbommat, ersatt med något annat. Charlotte hade köpt med sig ett par limpor med TIME hem, kanske det enda vettiga israeliska cigarettmärket, det fick verkligen igång mig; jag började berätta historier från kibbutzen, om melonfält och volontärbaren och könssjukdomarna och de kriminella människorna som tog sin tillflykt till kibbutzen för att polisen jagade dem i deras hemländer. Jag hade åkt ner till Israel ihop med ett gäng svenskar, alla blonda stockholmare från den diskreta överklassen, snygga, svala, precis som i en reklamfilm, stereotyp, inget att anmärka på, alla glada och nöjda, ett sabbatsår innan studierna för en högre examen. Vi var från alla kontinenter och världsdelar, vi som jobbade på melonfälten för mat och uppehälle. På kvällarna festade vi, utbytte historier och munsaliv. Och alla rökte TIME. Efter några månader i öknen såg vi alla ut som alkoholiserade beduiner. En av svenskorna hade blivit med barn med en kibbutznik och tänkte inte alls åka hem längre. En annan vecklade ut världskartan på golvet och satte sig barbent mitt på och pekade ut länder hon plötsligt ville besöka. Vi var en människa när vi kom, en annan en tid senare. Det var bara så det fungerade.


Charlotte berättade att hon hade tänkt mycket på oss, hur vi skulle ha det, vad vi skulle göra. Jag sa att jag hade gjort det samma. Just där och då kunde jag inte förstå hur jag kunde vara så hård mot henne, mot oss, mot mig själv. Hon var ju fantastisk. Det var så klart att vi skulle vara tillsammans. Vi skulle alltid ha det så här. Kunde man det?

Hon frågade mig om turnén, jag berättade om norrland som hade varit kallt och mörkt och vidsträckt, jag berättade om att vår första singel från skivan gick på radio, vi fick fler spelningar bokade, jag berättade om nervositeten innan vi gick upp, om lättnaden efteråt, om våra planer och drömmar, om den sjuka industrin som alla varnade för och jag berättade så klart om bilkraschen. Däremot sa jag ingenting om hur nära det var att jag inte hade varit kvar när hon kom hem, att det var sådana tankar som jagade mig vart jag än gick. Hon lyssnade och förstod att jag befann mig någon annanstans, jag hade en resa som jag var tvungen att göra och hon skulle aldrig kunna vara en självklar del av den, hon fick stå bredvid och titta på och kanske stod hon kvar när jag var klar. Det var så hon sa. Jag försökte skämta bort det, sa att jag skulle släppa in henne bättre, att det var vi två, allt det där som man säger för att man så gärna vill att kärleken ska vara på riktigt. Senare på natten låg vi vakna efter att ha legat med varandra. Båda ville prata, men ingen visste var man började.

”Vet du” sa Charlotte, ”jag har mått illa en tid. Jag tror att jag måste kolla det.”

”Gå till en läkare. Har du ont eller?”

”Nej inte direkt. Det är mer en allmän känsla, jag kan inte peka på det, det är överallt, i hela magen.”

Jag tänkte att hon säkert hade krökat hela semestern och att det var därför. Men jag höll tyst om mina misstankar. Orkade inte ha det samtalet igen, inte just då.