Vad döper man ett barn till?

Tillbaka i Stockholm och för första gången i mitt liv fick jag erfara hur det känns när precis allt står stilla. Jag menar inte bara luften i ett rum eller att tunnelbanan har slutat gå; jag menar allt i hela världen. Tiden, tingen, hjärtslagen, ensamheten, krogarna, musiken på stereon. Ingenting hade liv, jag var så trött, slagen och då hade vi ändå bara gjort två spelningar av tjugofem. Det var så här det kändes att komma hem mellan spelningarna, att gå ner sig i källaren efter att ha varit uppe på en topp, att försöka hitta någonting med mening i.

Fast jag förstod ju att så enkelt var det inte. Chocken efter bilkraschen kom i kapp mig så fort jag kom in i lägenheten på Skånegatan, sträckte ut mig på sängen, drog in lukterna i sängkläderna, blev den gamla jag, med mina sprickor i fasaden, med min gamla fula trötta ledsamhet. När jag slöt ögonen så såg jag diket och berget komma farande i hög hastighet, jag fantiserade om att jag hade styrt in i stenen med flit, hade jag det? Resan hem från Borås gick hur bra som helst, jag körde bussen hela vägen utan att darra på händerna, vi drog skämt om kraschen, Morgan plockade fram en akustisk gitarr i baksätet och skrev en låt om den, vi skämtade om Nigel, om skivbolaget, om våra vänner i Göteborg, om hur vi längtade tills nästa torsdag när vi skulle få åka ut igen, flyga till norrland, rakt in i det slamriga norrland med sina veganer, vi skulle visa dem etc. etc. Jag såg inte höghuset som stod framför mig; den plötsliga tystnaden i lägenheten när jag kom hem, med tiden för tankarna, allt kom i kapp, jag låg på Charlottes säng, bland hennes saker, i hennes lägenhet och ägde ingenting, kanske inte ens min egen värdighet.

Hon skulle vara borta i ytterligare två veckor. Jag rotade bland hennes böcker som låg i en trave på golvet, försökte välja någon av pocketböckerna som jag instinktivt föraktade; deckare, spänningsromaner, skräp som jag avfärdade lättvindigt, elakt. Hatade mig själv för att jag låg där och gjorde grimaser åt det hon läste, som om jag skulle vara bättre, jag läste ju knappt alls längre, hade ingen ro i kroppen, men spelade svår och fin och ville bara läsa kvalitetslitteratur. Tänkte på att Stig Larsson sagt att han kunde avgöra om en roman var bra eller dålig, bara genom att läsa titeln på boken, det räckte för att veta. Folk blev så provocerade av det där, inte jag, jag höll med. Vilket jävla skit, tänkte jag. Jag håller på att förvandla mig själv till en stofil, ett kulturoffer som ska veta bäst. Så tvingade jag mig själv att öppna en bok av Sidney Sheldon och hade plötsligt läst trettio sidor och trillade dit, fastnade i handlingen, tänkte att jag var tvungen att sträckläsa boken så att ingen skulle komma på mig. Jag klev bara upp ur sängen för att bre mig en macka och sätta på en ny skiva med Staple Singers; jag hade upptäckt soulen precis som alla andra det året, vi bottnade i Aretha Franklin, Ohio Players, Curtis Mayfield, James Brown, Etta James och så vidare. Hela Pet Sounds – skivbutiken, inte skivan – hade blivit ett soulmecka. Där fanns en låtskatt som aldrig sinade, så kändes det.

Till sist var jag färdig med boken och upptäckte att det var en ny dag utanför fönstret. Jag sov någon timme och ringde sedan Morgan, han och Jens hade snickrat ihop skivomslaget dagen innan men ville inte säga så mycket om vad det skulle bli. Jag tyckte det var okej, hade inga ambitioner att formge oss, det fick de andra sköta. I flera veckor hade vi försökt enas om vad skivan skulle heta, men det var svårt för alla tyckte olika. Nu undrade jag vad de till sist hade bestämt; skivan hade gått till tryck när jag låg och läste Sidney Sheldon.

”In i det sista så hette den Internet in Africa” sa Morgan.

”Kom igen, det där var ju bara ett skämt” sa jag. ”Vi kan inte döpa vår skiva till det på riktigt.”

”Nej det gick inte.”

”Så berätta då” sa jag.

”Vi har döpt den till Greatest Hits.”

”En debutskiva som heter Greatest Hits. Jag gillar det.”

”Såklart du gör” sa Morgan.