Highway to Hell

Bussen var stuvad till bristningsgränsen med instrument, trunkar med kläder, skivor, böcker och en loppbiten fåtölj som Morgan av någon helt vansinnig anledning hade bestämt sig för att använda som scenrekvisita.


”Du kan inte mena allvar?” sa vi andra fyra i kör när han först tog upp det.

Men det gjorde han. Han ville bygga en liten myshörna på scenen med fåtölj, läslampa en back öl bredvid sig. Så ville han avsluta spelningarna, när vi körde en ballad som också skulle avsluta skivan var det tänkt; med sig själv uppflugen i fåtöljen, mästrande, lugnande. Resten av bandet slog unisont ut med händerna i en uppgiven gest och stuvade sedan ombord hans rekvisita. Två yrkeskategorier man aldrig får bråka med: kockar och sångare.

Vi satt alla på helspänn i bussen, ungefär som flygrädda personer gör ombord på ett plan som skall lyfta eller landa; man håller fast sig i inredningen som om man skulle kunna påverka planet att flyga stadigare på det viset. Jag höll krampaktigt i ratten och fick hela tiden gasa och bromsa om vart annat för att känna efter var jag hade bilen på vägen; den krängde oroväckande när vindarna fick tag i oss och det kändes faktiskt som att vi skulle bli avslängda från vägen. Ovädret utanför verkade hela tiden öka i styrka, det snöade mer och mer, som en vit fond framför rutan, jag såg inte många meter av vägen. Vi var helt vettskrämda allihop i bussen, det här var på allvar, vi slogs mot tiden, vi behövde komma ner till Göteborg och soundchecka, en person hade flugit över jorden för att se oss på riktigt, han kunde vara vår biljett till USA, det gick inte att göra en dålig spelning, dessutom var det turnépremiär.

Plötsligt blev det isgata under mig. Jag hade inte en chans. Bussen tappade fästet och jag kunde bara försöka parera krängningarna fram och tillbaka. Men vi hade packat bussen så tungt, hela bakre hälften av bussen var full av förstärkare och nu vände sig bussen helt och hållet, bak blev fram, jag satt och stirrade åt fel håll på motorvägen och såg långtradare komma emot oss, detta var helvetet, jag såg hur döden redan hann upp mig trots att det borde vara så mycket liv kvar, jag skrek rätt ut, all ilska och ångest och bedrövelse, vi snurrade runt runt, gled ner i diket, fortsatte framåt i diket, alla fönsterrutor exploderade, saker for omkring inne i bilen, jag hade en bergsvägg på min sida där det tidigare satt en bildörr, den ville riva sönder mitt ansikte, slita mig i stycken, glassplitter överallt, avgrundsvrålet när bilen dog, stannade upp, smällde rakt in i solitt berg.

Jag öppnade mina ögon och tittade mig omkring. Jens satt bredvid mig, han hade skärsår i pannan men var annars oskadd, han slet upp sin dörr och hoppade ur bussen, livrädd för att en långtradare skulle köra in i oss bakifrån och krossa hela bussen. Bakom mig blev det liv och rörelse på Vidar, Fredrik och Morgan också. Alla kunde gå. Ingen var död. Radion stod på och spelade musik. Vi fyra som var kvar inne i bussen hajade alla till. Radiostationen spelade Highway to Hell. Jag satt bakom ratten och stirrade på mina blodiga händer. Varje finger fungerade. Varje del på kroppen som jag testade att röra på fungerade. Och på radion spelades Highway to Hell. Vad i helvete menade AC/DC med det?

Sedan var vi alla ute ur bussen, stod i en snödriva i tunna skor och skjortor och tittade på bilvraket som låg ett par meter nedanför oss. En bil stannade uppe på vägen. Någon hoppade ur, frågade hur det var med oss och om alla levde. Sedan åkte de vidare, lovade att de skulle kalla på hjälp. Och vi stod kvar i snön som fick blodstänk på sig och tänkte att turnén var slut innan den hade börjat.