Turnépremiär

Vi stod utanför bussvraket i snön och gjorde åkarebrasor, kylan skar in under huden, det fanns ingen plats att smita till, vinden hittade in under våra skjortor, snön tog sig in i skorna och gjorde fötterna till isklumpar. Ändå spelade det ingen roll för vi levde. Vi hade överlevt en bilkrasch, flera av oss hade ytliga skärsår men annars inget mer. Det var otroligt. Efter en evighet kom det en bärgningsbil och satte en vinsch i chassit på bussen och tog den på släp. Hela bandet fick plats inne hos föraren till bärgningsbilen och tinade långsamt upp igen. Han körde oss till en bensinmack, jag fick fylla i lite papper som skulle in till försäkringsbolaget, vi ringde till Kompaniet i Göteborg och berättade vad som hänt.


”Men vi kommer ändå” hörde jag Morgan säga i telefon.

När han la på tittade jag frågande på honom och förstod att han menade det. Vi skulle fortfarande ner till Göteborg.

”Honey is cool ställer upp sina instrument åt oss på scen” sa Morgan. ”De soundcheckar åt oss. När vi kommer ner så är allt klart. Vi ska spela ikväll, så är det bara.”

Så efter det körde någon från bensinmacken oss till en tågstation, det var inte speciellt långt, vi klev in och köpte enkla biljetter till Göteborg. Tjugo minuter senare kom tåget och vi var på vägen igen.

”Nobody puts baby in a corner” sa Morgan och gick till restaurangvagnen och köpte starköl.

Folk tittade på oss. Vi måste ha sett lite tilltufsade ut. Alla hade tagit med sig de instrument som fortfarande gick att spela på, vi hade gitarrer, bas, ett Rhodes och ett halvt trumset med oss på tåget som vi stuvade upp på hyllorna över oss. Jens hade ett fult sår i ansiktet där glassplittret hade träffat honom, men det blödde inte längre, blodet hade stannat upp och Jens såg livsfarlig ut. Jag tittade på mina händer och skakade på huvudet.

”Ni menar alltså att vi fortsätter?”

”Den där snubben från Dreamworks har bara ett dygn på sig” sa Fredrik. ”Vi måste ta chansen.”

Ett par timmar senare mötte Honey is cool oss nere på Göteborgs central. Vi bytte kramar, cigaretter och skämt med varandra, hoppade in i ett par bilar och så körde de oss till Kompaniet. Allt var klart på scen; de hade verkligen gjort som de sa. Vi pluggade in våra egna instrument, kollade så att de fortfarande fungerade, det var turnépremiär och vårat soundcheck tog två minuter. Lokalen hade redan börjat fyllas med folk.

Sedan satt vi i logen och berättade vad vi hade varit med om. Egentligen var jag nog i chock utan att förstå det själv. Jag kedjerökte och hoppade runt i logen och gjorde karatesparkar mot folk. Helt övertänd, skakig, nervös och febrig. Plötsligt var det någon ur personalen som kom in i rummet och sa att det var dags för oss att gå på. Jag hade mitt plektrum mellan läpparna när jag hoppade upp på scen och någon dunkade mig i ryggen och önskade lycka till. Då råkade jag svälja plektrumet.