Jag fick in ett par krönikor i Aftonbladet, av alla tidningar. Vad kan jag säga? Jag skrev ett par betraktelser över livet i Stockholm och någon på redaktionen förbarmade sig över texterna och lät mig publicera dem på prov. Tre texter fick jag ihop, sen försvann mitt intresse för skrivandet igen och jag bestraffade mig själv genom att ställa ner min gamla skrivmaskin i soprummet. Tack och lov stod den kvar en vecka senare när jag gick ner för att titta efter den. Det här betydde att jag hade pengar och därför ville jag ta ut Charlotte på restaurang. Det var väl så man gjorde? Vi gick till Östgötakällaren och åt mat och drack vin men det var förödande tyst mellan tuggorna. När middagen var över betalade jag och vi gick hemåt. Men jag kunde inte följa med upp, jag föreslog lite lamt att hon skulle följa med ner på Hannas och träffa bandet; det var länge sedan de sågs, men hon avstod.
Den här kvällen hade Morgan och Fredrik bestämt träff med en amerikan, bosatt i Stockholm, som var erfaren i musikbranschen och ville bli vår manager. Han hade tagit kontakt med Fredrik på festen för skivan, presenterat sig och stått och sagt rätt saker för att Fredrik skulle smälta. Han hette Zacharias men kallades för Zack och det kändes ju bra, på ett ironiskt vis liksom. Självklart skulle vi ha en manager som hette Zack, vem vill inte ringa sin manager och säga hey Zack? När jag kom ner i källaren hade nog femte rundan kommit in, så kändes det när jag slog mig ner bland de andra. Zack visade sig vara en man i femtioårsåldern med ett stort leende som var full av historier från sjuttiotalets Manhattan; troligen hade han snappat upp att sådana där historier om Studio 54, Bianca Jagger, kolatorskar och Velvet Underground skulle göra intryck på oss, som om han kunde erbjuda det livet lite längre fram, bara han fick jobba med oss. Zack var helt enkelt very new yorkish. Dessutom hade han träffat Nick Drake, bara en sån sak.
Zack lovade inte för mycket, men han sa hela tiden rätt saker och han verkade känna alla i branschen. Jag tror det tog oss en timma att bestämma oss för att vi skulle jobba med honom. Det var så naivt och amatörmässigt; vi hade ingen aning om villkor, procentsatser och fördelningar av pengar. Vi skakade hand över bordet och så var det med det: Zack var vår manager. Han skulle sätta ihop ett kontrakt åt oss och återkomma. Jag slog ut med händerna, det gick bra, det kändes som att jag fick det jag pekade på, som ett litet bortskämt barn bara, jag flöt med, satte inte emot, sket i vilket. Jag hade bestämt mig för att sätta en dödsstöt i alla skitiga gamla känslor och lutade mig fram emot Jens.
”Jens” sa jag, ”står det fortfarande ett rum ledigt ute hos dig?”
”Javisst. Tänker du äntligen flytta ut från grottan nu?”
Jag nickade. Det var lika bra. Så här gick det till när de svinigaste avtalen slöts; nere i gamla cykelkällare där ingen kunde höra alla fula ord. Bartendern spelade Charlatans och ställde upp en rad med shotsglas på bardisken och passionen jag hade upplevt tog sitt pick och pack och gick någon annanstans. Vi var boskapshjorden klädd i svart, den här källaren hade plats för oss alla; det hade blåst upp till storm för länge sen inuti mig, nu kände jag ett märkligt lugn sprida sig i kroppen. Jens och jag tog också i hand, precis som med Zack, högtidligt. Och så var det bestämt. Jag smög in i lägenheten och klädde av mig. Charlotte var vaken. Hon frågade mig hur det hade varit på Hannas.
”Bra” sa jag, ”bara bra.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar