lördag 10 december 2011

dagen när jag blev en pappdocka

Jag vet inte riktigt varför vi dröjde med att köpa ett graviditetstest och helt enkelt kolla om Charlotte var med barn eller inte. Hon mådde illa, hon gick och klämde sig på magen, höll om den med båda händerna, vårdande, ömt, tvekande, kunde det verkligen vara så?

”Jag är ju steril” sa Charlotte. ”Jag kan inte få barn.”

”Hur vet du det?”

”Jag har gjort två aborter tidigare, det har jag berättat för dig. Andra gången var för några år sedan och efter det ingreppet så sa läkaren att jag troligen inte skulle kunna få barn.”

Troligen. Du vet vad det ordet betyder va?”

”Jo men jag har haft relationer innan dig och alltid haft oskyddad sex. I flera år liksom. Och du och jag har ju heller aldrig skyddat oss.”

”Charlotte, titta på mig.” Tystnad i rummet. ”Känn efter ordentligt. Är du med barn eller är du inte?”

Charlotte nickade stilla.

”Det är nog så här det känns när man är det. Jag vet ju inte, jag har aldrig varit det förut.”

Jag blev stum. Tröttkörd på en sekund. Helt matt och sprängfylld med ånger.

”Är du dum i huvudet? Du har varit det TVÅ gånger förut.”

Charlotte fick något sorgset i blicken.

”Jo, fast du förstår vad jag menar. Det gör du väl?”

”Vad fan ska vi göra?”

”Jag vet inte. Jag kan inte ta bort det. Inte en gång till. Det här är sista möjligheten att få ett barn. Du och jag älskar ju varandra?”

”Men jag är tjugofyra år och vi bor i en andrahandsetta och har inga pengar och kan inte hänga med varandras kompisar och du är typ alkis!”

”Fy fan vad elak du är” sa Charlotte.

Nästa eftermiddag när hon kom hem hade hon köpt en sticka som man skulle kissa på och så gick hon in på toaletten och gjorde det och sedan kom hon ut med den i handen. Hennes ögon; glöden, värmen, hoppet, lyckan.

Ett kryss på stickan.

”Jag är med barn” sa hon.

Så satte vi oss sida vid sida. Grät lite. Grät lite till. Jag borde ha känt livet sjuda inom mig men istället kändes det som en avgrund öppnade sig i kroppen, där det tidigare fanns en själ.

2 kommentarer: