for your eyes only

Kroppen börjar lukta så illa med åren. Det märks tydligt om kvällarna. Om morgonen också för den delen; man lyfter på täcket för att kliva ur sängen och slås av sin egen stank, sömnångor, ledan, tröttheten, gammalt sex, urinläckage, mardrömmar som har tagit sig ut genom porerna, kvalster som har kalasat på kroppen, fått sig ett skrovmål, ätit av huden. Jag har vant mig vid min egen lukt, men åka tunnelbana gör jag aldrig mer; folk luktar ju som jag fast på sitt eget vis. Det finns ingen Chanel i hela världen som kan dölja det, inte om man är det minsta uppmärksam på dofter.

Tyvärr har lukterna inget med ålderdom att göra. Inte så mycket som vi skulle önska i alla fall. Jag tror att det är åren som sätter sig i själen, alla misstag och framgångar, alla kyssar i lönndom, alla löften vi har delat ut, all ost vi har ätit till efterrätt, vinglasen efter arbetet, samlagen, maratonloppen, böckerna vi har läst, koncerterna vi har sett, alla lördagar i soffan framför tv:n, söndagarna i parkerna med våra barn, nattvaken när tonåringarna inte kommer hem, spriten vi har druckit, cheferna vi har haft, de uteblivna löneförhöjningarna, kaffetårarna, bilresorna, flygresorna, vitlöken i våra grytor, kärlekarna, ömheten, tomheten, längtan, sorgerna, skratten. Det fastnar på insidan, i själen, blir till årsringar inne i oss. Och en del av det måste pysa ut.

Bodil, det är inte kroppens förfall som har tagit oss hit, det är själens. Bodil, jag har aldrig älskat en människa på det viset som jag älskar dig. Kommer aldrig mer att göra det heller, det är omöjligt, det finns bara plats för en sådan kärlek var tusende år i världsrymden, i den själ jag bär i kropp efter kropp. Det tar generationer av kärlek för att komma hit, jag vet att det är så. Kom hit, jag vill stryka bort ditt hår från ansiktet och kyssa bort den där bekymmersrynkan. Jag ser hur mina texter, min berättelse ibland plågar dig. Du vet lika väl som jag att den måste ut, annars börjar den lukta som allt annat som fastnat i själen, för oss, för att det är vi, därför ska det ut. Jag skriver mig helare, jag berättar för dig hur det var, du lär känna mig på kuppen, min tunga kan inte säga det som fingrarna gör, tro mig, den här berättelsen är för dig och barnen.

Jag har suttit likt en krokimodell i alla jobbmöten för länge, år ut och år in, väntat på något annat men inget kommer, förstår att jag måste själv skapa det jag vill, ingen, inte ens du, kan göra det åt mig. Benen känns stela, jag har undrat om jag har styltor innanför byxorna, när jag har varit som mest vansinnig har jag tittat efter men inte hittat något. Det går inte, vi ska ut härifrån, jag ska skriva ner allt det där som betyder. Det är så mycket som flyter samman i huvudet, jag glömmer, lägger till, drar ifrån, vågar, vågar inte, tänker att du ska få se hela skiten. Hela skiten, Bodil.

I morgon fortsätter berättelsen. I morgon fortsätter vårt liv. Du är den enda människan på jorden som har knäckt koden. Innan jag fortsätter var jag tvungen att ta ett andetag och berätta det för dig.