Hundögon

Jag minns att hela logen var full av folk efter spelningen; ansikten röda av alkohol och upphetsning och jag kände absolut ingen där, förutom mitt eget band, några människor från skivbolaget och så Honey is cool. Men det var trettio personer till i det där rummet, som alla drack upp våra öl och agerade som att vi hade känt varandra i evigheter. För mig spelade det ingen roll, jag var hög på att ha undvikit döden tidigare på dagen och sen skruvat upp förstärkaren till max, mig gjorde det inget om en anonym massa stal allt vi ägde, inget kunde bekomma mig just den här kvällen, jag var redo för precis vad som helst.


Det visade sig att mannen som hade flugit över från staterna för att se oss, var Blondies gamla basist Nigel Harrison, som nu var A & R på Dreamworks. Nigel var den spinkigaste gubbe jag någonsin hade sett, jag tänkte att heroinet måste ha dränerat honom på allt fett, gjort honom till en skugga. Han ville bara prata om vad vi ville med vår musik och om framtiden, men jag ville bara tanka honom på historier från tiden med Blondie. Han lessnade extremt fort på mig och hade absolut ingen lust att prata om Debbie Harrys fantastiska lår, Debbie Harrys fantastiska läppar, Debbie Harrys fantastiska röst, Debbie Harrys fantastiska klänningar, med en adrenalinstinn, spattig gitarrist som inte hade släppt sin första skiva ännu. Som tur var kom Fredrik fram och räddade både Nigel och mig från varandra; Fredrik som var ett socialt geni och kunde få vem som helst att känna sig bekväm (eller obekväm om han var på det humöret). Så han tog tag i konversationen och jag kunde ta fyra steg tillbaka och dricka öl istället, som den verkliga klåpare jag egentligen var.

Jag fick istället John, Paul och Håkan från Honey is cool på halsen, som var uttråkade och tyckte att vi skulle lämna Kompaniet och åka på fest i en annan del av stan. Jag följde med utan att tveka. Jag kände hur adrenalinet pumpade i mig, jag ville dricka sprit, jag fick en joint ute på gatan när vi väntade på taxin, snubblade över ett cykelställ, trasslade in benen, föll i asfalten, reste mig genast. Folk kom fram och sa snälla saker om spelningen, jag var bara ett stort grin som struntade i allt, jag ville bli vallad runt i Göteborg, aldrig sova, alltid på väg, fånga soluppgången, inte bekymra mig om hur vi skulle ta oss vidare till Borås nästa dag för att spela igen, eller vilka instrument vi skulle spela på.

När jag satt i taxin så fick jag en bild på insidan av ögonlocken, plötsligt mindes jag en blond tjej som hade stått precis framför mig hela spelningen, hennes ögon var helt omöjliga att värja sig från, jag kunde inte möta blicken speciellt länge innan jag förlorade och var tvungen att titta åt ett annat håll, jag undrade var hon var nu, vem hon var, det gamla vanliga som händer när kontakt uppstår. Håkan satt och babblade om The Smiths, en lång utläggning om poprefränger och basgångar som var omöjlig att förstå, jag stirrade rakt fram, mina tankar pendlade mellan tjejen i publiken och Charlotte, tänkte på Tel Aviv, på tusen olika liv, hur jag inte visste hur jag skulle leva mitt, det fanns inga regler att förhålla sig till, allt var nytt den här natten, det här var mina vänner, just nu i alla fall, jag kunde göra vad jag ville, när jag ville, om jag bara vågade.

Jag tänkte inte att jag skulle träffa henne med hundögonen någonsin igen, men så fort vi klev in genom dörren till en lägenhet i Majorna så stod hon där, mitt framför mig på vardagsrumsgolvet, tätt omslingrad med en skäggig, mycket snygg, mörk främling. A tall dark stranger.

”Det där” sa John, ”är ingen främling. Det är Hanne med sin kille Andreas.”

Jag måste ha misstagit mig, tänkte jag. Hon gillade helt enkelt att vara på koncert. Så måste det vara.