Det var ett fåfängt försök att hålla sorgen borta. Men den natten när vi hade sex så kom ångesten farande i express. Tinningarna bultade, det svartnade för ögonen, istället för att hänge mig åt det som hände i stunden, låg jag och fantiserade om hur jag bara rymde från alltihop. Efterfesten gick över i vila, folk somnade på golvet, i soffan, någon åkte hem. Men den nyinflyttade tjejen som jag hade träffat på Hannas stannade kvar.
Lurad att tro att det var detta jag ville. Men snart, bara efter några kyssar, började själen värka. Ändå fortsatte vi.
”Du” sa jag till henne, ”du måste gå.”
”Va?”
”Du måste gå. Jag orkar inte det här.”
Allting stannade upp. Hon tog in vad jag sa.
”Men varför?” sa hon.
”Jag vill inte ha dig här, jag är ledsen.”
Hon fick något sårat i blicken, något argt, förvånat. Så klev hon upp ur sängen och började ta på sig sina kläder. Jag suckade, kände mig obekväm. Ville få det överstökat. Sträckte mig efter mina jeans och rotade i byxfickorna, fiskade upp några sedlar.
”Här. Ta trehundra till taxi.”
Hon stirrade på mig.
”Allvarligt” sa jag, ”ta dem. Det är mina sista pengar.”
Hon tog dem.
Jag reste mig, gick naken ut i vardagsrummet, klev över Morgan som låg och sov på golvet med en jacka som huvudkudde och tog tag i telefonen, ringde efter en bil. När jag la på luren, gick jag ut i hallen för att säga hejdå till henne men då var hon redan borta. Det var fruktansvärt elakt gjort, men det gjorde inte ont i bröstet längre. Kunde inte sova mer, huvudet bultade, bryggde kaffe, tittade på klockan, det var tidig morgon. Ingen gjorde ett tecken på att vara på väg att vakna. Jag tog min kaffekopp och satte mig under snedtaket och såg hur himlen långsamt skiftade färg ovanför glasfönstret. Efter ett tag började jag frysa. Jag hade fortfarande inga kläder på mig.
Den gick rakt in. Tack.
SvaraRadera