fredag 23 december 2011

som om saker aldrig hände, som om allt skulle hända

Festivalerna, sommaren, turnébussen. Allt blev till en lång motorväg, mil efter mil, när jag slöt ögonlocken såg jag de vita mittlinjerna på asfalten som klöv min hjärna. Henrik, vår ljudtekniker, körde bussen. Alla hade redan tröttnat på honom; vårt förhållande var kollegialt, ingen ville sitta fram och underhålla honom, vi trängde ihop oss längre bak om vi kunde, allt för att slippa hans historier om gamla rockband och brudar och skivinspelningar.

”Inga fler Megadeath-historier, tack” sa vi i kör men Henrik lyssnade inte.

Han levde sin dröm, han fick kuska runt på festivalerna och spela allan backstage. Hultsfredsfestivalen kändes som ett sammanträde för Sveriges avdankade ljudtekniker, de stod i klungor i öltältet och jämförde storleken på sina band.

Dalarock, Storsjöyran, Piteå dansar och ler, Hultsfred, Emmaboda, Änglarock, stadsfestivalerna, Umeå open, Peace and love; vi tog oss överallt den sommaren. Det var allt jag hade önskat på en och samma gång. Skivan sålde fortfarande långsamt men jag visste att vi var på väg att bygga någonting från grunden. Jag var nöjd med att inte behöva ta tag i något annat än musiken. Festivalerna höll igång festen, hjärtat fick vänta.

Hjärtat fick alltid vänta.

Charlotte och jag hade ett par återfall under den sommaren. Jag hamnade uppe hos henne fastän jag inte borde. Efteråt var vi trasigare. Lovade att det inte skulle hända igen. Jag var stukad, stum, kände mig uppgiven över att det hade gått så fel med henne. Men jag behövde inte tänka allt för mycket på det, kunde bara sätta mig i bussen och fly från allt. Kanske var det en räddning, kanske en förbannelse.

Vi såg fram emot hösten, hela bandet. Japanturnén var inbokad, skivan släpptes där och skivbolaget var exalterat. Zack flög över och gjorde upp planer för oss.

Jag tittade mig omkring i bussen. Tittade på min dysfunktionella familj som satt där; Morgan, Vidar, Jens och Fredrik. Vi gjorde det här tillsammans, utvecklade ett eget språk, hade interna skämt som aldrig kunde vara roliga för någon utomstående. Levde på vägkrogsmat och cola. Rökte för många cigaretter. Stannade uppe på nätterna.

Det var värt det.

Jag slöt ögonen och försökte sova. Kunde inte. Lyssnade på sorlet i baksätet. Tänkte att en dag ska jag skriva ner den här berättelsen, kanske någon vill veta.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar