Det går bara runt, runt, runt.

"Någon dag säger jag upp mig och så köper jag en segelbåt för pengarna jag tjänar på bostadsrätten och så seglar jag till Karibien och struntar i det här."

"Okej, Greger. Det är bra."

"Jag står inte ut med ännu en vinter."

Men Greger har aldrig stått ut med ännu en vinter. Allt är precis som det alltid har varit. Vi kommer aldrig att förändras, vi har förstenats inombords. Jag är så trött på att höra honom tjata om den där segelbåten, trots att det är hans högsta dröm och drömmar är bra för människor, de håller oss levande, sägs det. Men just den här båten känns mindre och mindre som en dröm, och mer och mer som en kvarnsten runt Gregers hals. Den hotar att kväva honom, förminska honom åtminstone.

"Jag tycker du ska slå dig ihop med någon som kan något om båtar och sätta fart", svarar jag.

"Du tror inte att det kommer att hända va?"

"Ärligt talat så vet jag inte. Vet du?"

En trottarservering i september. Ljuset är vackert. Luften hög. Det ligger fortfarande värme i luften. Jag får ögonkontakt med kvinna som går förbi, som verkar ha sommaren i sig ännu en stund. Livet är fint.

"Jag ska visa dig", säger Greger. "Jag säljer lyan nu, det spelar ingen roll, jag kan bo på gatan."

"Bara för att bevisa nåt för mig? Det behöver du inte. Du duger ändå."

Men Greger blir sur.

"Gå hem till ditt småborgerliga liv", säger han. "Gräv dig längre ner i skiten bara."

"Du", svarar jag. "Jag har hört dig snacka om den båten i så många år nu. Du ska ha radar och klotgrill och stereoanläggning och diskmaskin ombord, säger du. Jag tycker det låter rätt småborgerligt också."

"Jag siktar på att bli Karibiens Air Force One", säger Greger. "Jag nöjer mig inte med mindre."