torsdag 5 september 2013

Blyga pojkar rör sig aldrig ur fläcken

Vi slänger oss ner i det mörka vattnet från bryggan och hela staden omringar oss med sina gränder och gatlyktor. Jag kan inte se mer än en halvmeter framför mig, så svart är natten ute på Långholmen fastän vi borde vila i varmt sommarljus. Men här under träden är det mörkt.

Jag har hållit mig tyst. Gått bredvid. Slumpen tog oss över Västerbron när vi lämnade festen åt de andra. Kanske skulle jag inte ens åt ditt håll. Men du protesterade inte och jag ville så gärna fortsätta. Bli sedd med dig. Fast klockan är fem på morgonen så vad tänkte jag med?

Vattnet är varmt och kallt på samma gång. Jag vet inte om jag blundar eller har ögonen öppna men det spelar ingen roll. Jag är rädd för djupet och tomheten en bit ut från bryggan. Men ljudet från dina simtag lugnar mig. Du är nära.

Någonting snuddar vid min mage när jag står still på stället och trampar. Det kan ha varit din hand. Jag är inte säker på någonting längre. Vill inte sträcka ut för att känna efter vad det var som rörde vid mig. Rädd för att göra fel. Rädd för att göra rätt.

Jag tänkte aldrig gå på festen. De sa att du inte skulle komma dit. Jag struntade i att sätta på mig den där skjortan som jag vet gör mig bättre. Du skulle ju ändå inte få se. Och sedan var det du som öppnade dörren för mig.

Efter att vi har badat så sitter vi stilla på bryggan. Jag är så fruktansvärt medveten om att vi är nakna men påklädda av mörkret. Det går inte att ens ana en kontur. Du råkar tappa dina cigaretter i vattnet när du ska ge mig en.

Vi skrattar elakt åt den självgoda dj:n på festen som stod vid stereon hela kvällen och bestämde musiken. Det var hans revir och vi andra fick gå och blanda våra drinkar och dansa men där tog det stopp. Du gick fram till honom efter ett par timmar och försökte prata med honom. Du sa: Om det här som du spelar ska föreställa bra musiksmak så undrar jag hur dålig musiksmak låter. Klart att jag ville fortsätta hela natten med dig efter det.

Och här kommer gryningen farande i hög hastighet. Det första solljuset är skoningslöst och vi klär snabbt på oss. Rafsar ihop våra tillhörigheter och promenerar till Hornstull. Staden kommer strax att vakna. Jag vet fortfarande inte vad jag gör om en timme.

Vi kommer ner på perrongen. Jag vet att jag måste säga något förlösande. Du ska åka till Aspudden och jag till Gamla Stan. Ditt tåg kommer om två minuter. Jag har hundratjugo sekunder på mig men förtrollningen från bryggan känns bruten. Det är inte samma sak här nere vid spåren. Jag kommer mig inte för. Ditt tåg rullar in. Dörrarna öppnas. Du säger att du hade roligt. Att det var värt det. Jag ser tåget försvinna in i tunneln. Sedan går jag över till den motsatta sidan. Alltid den motsatta sidan.

Jag sjunker ner mitt emot en indian med en öppen väska framför sig. Det ligger säkert ett dussin panflöjtar i den. Han ska in till stan och spela gissar jag. Han tittar på mig under lugg. Jag tittar ut genom fönstret. Stirrar in i väggarna som rusar förbi. Ser min spegelbild reflekteras. Skyller slutet på skjortan. Jag skulle ha tagit skjortan. När vi stannar vid Mariatorget så reser sig indianen för att kliva av. Våra blickar möts. Så ger han mig en klapp på axeln. Som att han förstår. Sedan är han borta.

Och när jag kliver av i Gamla Stan är det biljettkontroll och jag får en böteslapp eftersom jag har plankat. Vad är oddsen på det?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar