"Döden börjar i ögonen, cirka tjugo år innan den faktiskt inträffar", säger Evelina.
"Vad är det?" frågar jag.
"Det är titeln på min kommande roman", svarar hon.
Vi sitter i en bil någonstans i Norrland och jag har lätt panik, för vi har åkt omkring här på landsbygden, i den mörka skogen, i dagar. Vi åker från bibliotek till bokhandel och Evelina läser ur sin senaste bok och jag fattar inte vad bokförlaget håller på med. Det som var lite lattjo till en början är nu bara en plåga. Alla cd-skivor är sönderspelade, inga spellistor på telefonerna hjälper mot ledan, det är inte roligt att stanna på bensinmackar och lätta på trycket och köpa Penthouse och Aftonbladet, jag är färdig med det. Jag är färdig med allt.
"Kan vi åka till en flygplats?" frågar jag. "Ni kan släppa av mig där och så tar jag mig hem själv."
"Nej du! Det här ska vi göra tillsammans."
Chauffören glor på mig i backspegeln, jag får onda ögat och allt det där. Varför tog han det här uppdraget? Att jag, som är kompis med Evelina sen tio år tillbaka gör det är ju en sak. Men varför han? Jag vet ju hur snål Evelina är med sina gager, det är inte som att vi kan leva på allmosorna vi får av henne.
"Kolla i mina ögon", säger chauffören och tittar på Evelina. "Håller jag på att dö, med tanke på vad nästa bok ska heta?"
Jesus Kristus. Han stöter på henne. Det är därför han kör tvåhundra obetalda mil. Nu förstår jag.
Evelina spänner ögonen i honom. Sedan nickar hon och säger att han har en gulaktig hinna över ögonen som gör henne bekymrad. Ja, han håller på att dö. Det erkänner hon. Så chauffören har ju hoppats på ett annat svar och kryper ihop bakom ratten, stukad och ledsen. Han trycker in en skiva i cd-spelaren.
"Rock´n´roll Damnation är en fantastisk låt", säger jag till Evelina i baksätet, när AC/DC riffar igång Powerage, "fast det räcker med att höra den tio gånger om dan."
"Kör oss till flygplatsen!" skriker Evelina för att överrösta musiken. "Du kan sätta av oss där och sen får du själv köra bilen till Stockholm."
"Vi kan lyssna på något annat om ni vill", försöker chauffören. "Det är bara tjugosju mil till nästa bibliotek."
"Vad är det?" frågar jag.
"Det är titeln på min kommande roman", svarar hon.
Vi sitter i en bil någonstans i Norrland och jag har lätt panik, för vi har åkt omkring här på landsbygden, i den mörka skogen, i dagar. Vi åker från bibliotek till bokhandel och Evelina läser ur sin senaste bok och jag fattar inte vad bokförlaget håller på med. Det som var lite lattjo till en början är nu bara en plåga. Alla cd-skivor är sönderspelade, inga spellistor på telefonerna hjälper mot ledan, det är inte roligt att stanna på bensinmackar och lätta på trycket och köpa Penthouse och Aftonbladet, jag är färdig med det. Jag är färdig med allt.
"Kan vi åka till en flygplats?" frågar jag. "Ni kan släppa av mig där och så tar jag mig hem själv."
"Nej du! Det här ska vi göra tillsammans."
Chauffören glor på mig i backspegeln, jag får onda ögat och allt det där. Varför tog han det här uppdraget? Att jag, som är kompis med Evelina sen tio år tillbaka gör det är ju en sak. Men varför han? Jag vet ju hur snål Evelina är med sina gager, det är inte som att vi kan leva på allmosorna vi får av henne.
"Kolla i mina ögon", säger chauffören och tittar på Evelina. "Håller jag på att dö, med tanke på vad nästa bok ska heta?"
Jesus Kristus. Han stöter på henne. Det är därför han kör tvåhundra obetalda mil. Nu förstår jag.
Evelina spänner ögonen i honom. Sedan nickar hon och säger att han har en gulaktig hinna över ögonen som gör henne bekymrad. Ja, han håller på att dö. Det erkänner hon. Så chauffören har ju hoppats på ett annat svar och kryper ihop bakom ratten, stukad och ledsen. Han trycker in en skiva i cd-spelaren.
"Rock´n´roll Damnation är en fantastisk låt", säger jag till Evelina i baksätet, när AC/DC riffar igång Powerage, "fast det räcker med att höra den tio gånger om dan."
"Kör oss till flygplatsen!" skriker Evelina för att överrösta musiken. "Du kan sätta av oss där och sen får du själv köra bilen till Stockholm."
"Vi kan lyssna på något annat om ni vill", försöker chauffören. "Det är bara tjugosju mil till nästa bibliotek."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar