Alla dessa renässansmänniskor, bortom räddning.

 (Äldre texter, publicerade på andra ställen, initialt.) 

Alla dessa renässansmänniskor bortom all räddning.

Folk som skriver böcker och artiklar till tidningar klagar ofta på hur lite betalt de får, att skrivandet inte går att leva på och att hela världen är emot dem. Det slår aldrig fel: En människa från förr, en bekant som inte har hört av sig på ett tag, skickar plötsligt ett mess och vill ses. Vi tar ett glas i en hotellbar med utsikt och så börjar klagovisan.

”Åh, herregud vad fattig jag är”, säger X och vinkar till bartendern för en påfyllning av sin vodka & tonic.

”Men kul att vi äntligen ses”, svarar jag.

X har ett ansikte som redan bär spår av framtida misslyckanden. Jag vet inte annars hur jag ska förklara tyngden på axlarna, de hängande kinderna, blicken tömd på mänskligt innehåll: Som ett misslyckande som är på väg att hända.

”Jag skriver artiklar, kämpar för att få komma upp på redaktioner och pitcha en idé, ingen har tid, dörrarna är stängda, folk gömmer sig bakom sina receptionister som inte vill ta i mig med gummihandskar”, säger X.

”Alltså, de flesta receptionister vill inte ta i någon med gummihandskar. Det behöver du inte ta personligt”, säger jag. ”Det är liksom inte deras jobb att ta i folk.”

Men X är på uselt humör och har bestämt sig för att det måste fortsätta på det viset hela kvällen. Vi har inte setts på ett halvår och ändå blir det så här. Jag kunde ha stannat hemma.

”Man blir inte rik på att läsa böcker heller”, försöker jag. ”Jag köper travar med böcker varje månad, det är som ett missbruk och min fru är vansinnig på mig. Mina barn får gå med hål i skosulorna, när jag läser Egenmäktigt förfarande.”

”Du, jag har knappt råd att mata katten. Och jag har inte ens katt.”

Det här mötet känns mer och mer som en fattighetstävling. Okej, okej, okej. Vi har fattat nu. Det är synd om den fattiga konstnären och omvärlden är kall och hård och struntar i om folk kan klara sig på att skriva eller inte.

”Vad handlar det här om? Vill du att jag ska ta notan ikväll?”

Jag måste ju fråga. X skiner upp. Blir lite gladare. Börjar sittdansa på barstolen.

”Men då får du underhålla mig med något annat än din eländeshistoria om ditt skrivande”, säger jag. ”Berätta något annat.”

”Jag kanske borde ta ett extrajobb”, funderar X. ”Jag kunde jobba på bank, eller köra truck, eller bli cykelbud. Samtidigt som jag skriver färdigt min roman, en teaterpjäs och målar några tavlor.”

”Lova mig en sak”, säger jag.

”Vadå?”

”När du slår igenom som författare, anställ då en receptionist som är bussig mot folk när de ringer. Som låter dem få boka in sig på tider för att träffa dig.”

”Jag inleder ett samarbete med Armani när jag slår igenom”, säger X, ”som får designa riktigt snygga gummihandskar till min personal.”

 

/Peo