Vad ska allt det här leda till?

Trehundratusen tecken in i nytt manus, skriver och skriver och skriver och gör research på de platser där handlingen utspelas. Inser att jag borde resa mer, det har varit för lite flygplatser och otydliga horisonter de senaste åren. Herregud vad författare är tråkiga, tro inget annat, vi sitter på en stol och stirrar in i väggar mest hela tiden och tycker att folksamlingar är jobbiga.


"Sälj lägenheten och köp ett torp", säger R. "Du kan odla din trädgård och lyssna på radio och så länge posten finns kvar så kan du köpa allt på internet."


"Nej", svarar jag. "Inte ännu, i alla fall. Däremot tänker jag ta en lång paus från skrivandet när jag har gått i mål med den här nya manuset. Jag vill se Buenos Aires och Påskön och Anderna och Big Sur och så skulle jag vilja åka skidor ännu en gång i Whistler."


"Du vet, det finns folksamlingar i Whistler också."


Sant. Men även om jag ibland (främst när jag skriver) tycker att folksamlingar kan vara jobbiga att vistas i, så gör jag det ändå, eftersom det är där som nya idéer till historier uppstår. Allt handlar om människor, relationer och tillkortakommanden och förrådet behöver hela tiden fyllas på med nytt material.


"Är det för sent för mig att bli skibum en säsong?" 


"Fortsätt drömma, Peo", säger R. "Bryt inte lårbenshalsen när du gör det bara."


Äsch. Ljuset på väg tillbaka. Dom säger det på nyheterna. Än har jag inte märkt av det. November var ett hån mot livet. Men okej, mörkret gjorde det lättare att skriva, det fanns ändå inget annat att syssla med.


Läser om det mesta med Bruno K Öijer. Drabbas varje gång. Varvar med Joan Didions "Kalifornien - min historia" och Delphine de Vigans senaste roman. Det var länge sedan jag läste en svensk författare, slår det mig. En samtida. Var börjar jag? Kvinnan bakom disken på stadsbiblioteket skiner upp när jag frågar. Så föreslår hon "vad som helst med Selma Lagerlöf." Hon kan inte ha uppfattat att jag frågade efter samtida. Men för all del, Selma har jag aldrig läst något dåligt av. Så då får det bli henne igen.


Jag kommer att tjata rätt mycket om Anne Sexton i "Min bästa väns fru." Hon har följt mig hela det här året det har tagit att skriva färdigt romanen. Otrolig poet, sylvass. Det är ingen spoiler, jag säger inget mer om det eller vilken roll Sexton spelar i texten. Men det finns en samling översatt till svenska, utgiven av Ellerströms förlag, den rekommenderar jag dig att läsa.


"Vad ska allt det här leda till?" frågar jag R.


"Hur menar du?"


"Blir jag färdig nån gång? Kan man skriva och läsa klart, tror du?"


"Jag har ju redan sagt att du ska sälja din lägenhet och börja odla tomater istället. Och så kan du sticka mellan med en resa till Buenos Aires om du måste. Är det så att du inte orkar läsa och skriva nåt mer när du kommer tillbaka, ja då är du nog klar."


"Jag blir tvungen att läsa böcker om trädgårdsskötsel, har du tänkt på det?"


/Peo