Att sitta på en miljon.

Vi landar i Bombay mitt i natten och kliver rakt ut i den upptända indiska flygplatskalabaliken och luras in i en taxi som tar oss in mot staden och vårt hotell. Så mycket trafik. Och kossor i var annan vägkorsning. Som bara står och glor. Bombay är stort och varmt och larmande även på natten. Bussarna överfulla av folk på väg. Jag kan inte gissa vart.

Chauffören berättar att han bor fyra timmar utanför Bombay. Han åker sällan hem till sin fru och sina barn. Han bor i sin bil. Sen släpper han av oss framför The Leela Kempinski Mumbai Hotel och det visar sig att jag faktiskt fortfarande har lite skam i kroppen. Jag försöker skölja bort den med massor av dricks till mannen bakom ratten. Sedan stiger vi in genom väggen av air condition och kliver fram till disken där en indisk patrona checkar in oss och efter det tar vi hissen upp till tolfte våningen och får sträcka ut ovanpå varsin himmelsk säng i några timmar innan Paul ska komma och hämta oss.

Jag har smugglat diamanter i mitt arsle så många gånger nu att jag har tappat räkningen. Det flyter ihop. Jag vet inte vad som är vad. Min stjärt värker. Den vill inte vara med om det här något mer. Jag brukar prata med den och säga att vi snart är klara och när vi lägger av så ska jag köpa den en mjuk stor fluffig kudde som den kan sitta på i resten av sitt liv medan jag häller i mig drinkar på någon veranda i Sydamerika.

Kliver upp ur sängen, fortfarande sömnrusig. Har tydligen somnat och legat några timmar. Går ut i badrummet och vrider på vattnet i duschen. Klär av mig och ställer mig under vattenstrålen. Då ramlar en diamant ut mellan skinkorna. Jag kan inte hålla tätt.

Duschar klart, stänger av vattnet och torkar mig. Går ut i rummet där Vendela fortfarande ligger och sover. Sätter mig på sängkanten och ruskar henne lätt. Hon vaknar. Hennes blick frågar om det är dags, men jag skakar på huvudet. Inte ännu. Så säger jag att det här måste vara sista gången. Jag tänker berätta det för Paul idag när vi träffar honom.

Vendela nickar. Jag ser att hon blir orolig. Vi vet inte hur Paul kommer att reagera. Men jag känner att det är färdigt.

Jag vill inte sitta på fler miljoner, så att säga.

Ta med dig pistolen, säger Vendela. Det är inte omöjligt att du kommer att behöva den. Sen går hon ut i badrummet och tar en dusch hon också.