Alltså jag jobbar ju som kiropraktiker och det måste jag säga att jag är inte alls lycklig över de sociala mediernas intrång på min planhalva.
Förr om åren hade jag hur mycket arbete som helst med onda ryggar. Kunde lätt bygga upp en kapitalbas och visst, jag hade en egen brygga innan 30.
Men nu när allt ryggdunkande sker via twitter så har min kundkrets minskat markant.
Så jag ligger på min bryggjävel och minns de goda åren.
Gucci on the rocks. Så hette vår drink som vi tillverkade varje kväll för att koppla av efter den långa arbetsdagen. Jag försöker att sluta upp med den men det går dåligt. Jag fixade din onda rygg och du knäckte mitt hjärta. Jag är den ensammaste mannen på jorden och det är ett tungt ansvar som vilar på mina axlar.
Jag ser ett hyllningsprogram på TV om Elisabeth Taylor. Tänker på dig, din slampa. Hur du inget hellre ville än att se ut som Elisabeth Taylor och i slutändan också gjorde.
Jag spenderade många år med att försöka förstå dig. Läsa dina tankar. Sedan förstod jag att det inte fanns en enda tanke inuti ditt huvud. Ditt huvud var helt tomt.
Varför spenderar vi så mycket tid med att försöka hitta intelligent liv ute i rymden när det inte finns något sådant på vår egen jord? Kan någon svara på det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar