Minns du skoldanserna på fritidsgården?
Jag hade alltid samma vita skjorta och byxor. Varje fredag. Tills du påpekade det. Då kunde jag inte gå helgen efteråt för jag hade inget annat.
Jag var kär i dig och du var kär i Micke som var kär i Katja som var kär i matteläraren.
Killarna hade sprit i flaskor som de gömde utanför i snödrivorna. Så gick de ut då och då och tog några klunkar och blev varma. Men sen kom plogbilen en kväll och drog i väg med alltsammans och efter det fick alla tänka om.
Jag undrar inte ens vart du blev av.
Någon säger att du gifte dig med en polis. Men att han inte hade något bläck i pennan. Så du tog din resväska och gick och efter det så är det inte någon som kan berätta något.
Du gav mig alltid sista dansen på fritidsgården. Obegripligt.
Jag åker inte hem längre. Det brukar nämligen förvandla mig till samma person igen. Samma tafatthet. Samma gravallvar. Men jag erkänner att jag tittar efter dig i folksamlingar. Om jag någon gång är där.
"Du är så konstig" sa du till mig sista gången vi pratade. "Det ser alltid ut som att du fryser i solskenet."
Jag har tänkt mycket på det genom åren. Den gången hittade jag inte orden. Kunde inte svara dig. Och jag vet att det fortfarande är på samma sätt. Jag skulle inte ha något bra att svara dig i dag heller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar