Ingela

Jag har varit helt sönderslagen under solen. Längtat efter en nådastöt som spräcker asfalten och öppnar upp en grop att ramla ner i. Romantiserat och frossat i ensamheten och gått på varje ord som har kommit ur min mun. Det fanns de som lyssnade. Bekräftade. Men inte du. Min vän, mitt blod.

Den här ledan som tar över kroppen. Motstånden i hela själen som bryts ner. Viljan att fortsätta vara ung som försvinner. Jag vet att du har sett sprickorna. Jag vet att du accepterar dem. Men tro mig, jag har sett hur du långsamt bryts itu du också. Jag tänker att det inte är hela världen.

Jag tror jag kan göra det här. Jag kan göra det med värdighet om du stannar nära mig.

Tänk dig tusen gudar som häller varsitt innanhav över oss på samma gång. Så regnade det den dagen vi gifte oss. Jag vet att det betyder något.

Tänker aldrig förneka att jag är bruten i botten och bara tycker om sånger med brutna ackord. Du är av samma sort. Det brutna går sida vid sida med det hela. Det är okej så. Det är ingenting som skrämmer.

Jag vill inte prata om kärleken. Jag vill hellre nämna stoltheten jag känner när jag får vara bredvid dig. Hur vi bygger något som är bättre än oss var för sig.

En dag ska du sitta med dina döttrar och låta dem bjuda dig på middag och en resa. De kommer att fråga dig om hur det har varit att leva tillsammans med mig i större delen av ditt liv. Du behöver samla dig, ditt svar dröjer troligen några sekunder. Du lägger ner besticken på tallriken och tittar in i deras ögon som påminner så mycket om våra. Flickorna håller andan. Vinflamsigheten lägger sig, ni blir allvarliga.

Och sedan hoppas jag att du spricker upp i ett leende.