Det är nu nästan exakt tre år sedan "Mannen utan ryggrad" kom ut på Norlén & Slottner. Jag skrev den boken på några vintermånader, historien var färdig, den behövde bara skrivas ner. Även om historien inte handlar om Mazarine Street så kunde jag låna massor från åren med bandet, och konflikterna som ofta uppstår när man lever så tätt inpå varandra som vi gjorde under så lång tid.
"Mannen utan ryggrad" blev klar på våren 2012. Jag skickade den till tjugo stycken förlag och fick nitton nej. Kontraktet blev klart i maj 2012 och sedan släppte vi romanen i september samma år. Det gick alltså rasande fort, alltsammans. Jag var överväldigad - för att det gick.
Redan sensommaren 2012 började jag skriva på det som skulle bli "Kärleken passerade här en gång", den svåra andra romanen som jag ville skriva som en käftsmäll. En av mina närmaste vänner genomled en svår operation precis samtidigt, han var tvungen att byta sitt trasiga hjärta mot ett nytt, han låg på sjukhus och väntade på att ett hjärta skulle bli tillgängligt. Det påverkade mig starkt, jag var rädd att mista honom och ett tag var jag säker på att det skulle bli så också. Jag skrev in honom i berättelsen, det var inte min plan från början (jag vet sällan hur mina böcker ska sluta förrän jag skriver dem) men skilsmässan som är huvudtemat för boken fick en parallell historia med vänskapen och det trasiga hjärtat.
Damm Förlag hörde av sig, de hade läst "Mannen utan ryggrad" och frågade om jag skrev på något nytt. Nytt kontrakt skrevs med dem i början på 2013 och så i september 2013 kom "Kärleken passerade här en gång" ut i bokhandeln. Återigen överväldigad - för att det gick.
Ni som kikar in här på bloggen vet hur det har gått sedan: Jag skrev en tredje roman, "Så länge du är min syster", som släpptes nu i oktober 2014. Tre romaner på tre år. Jag är ödmjukt tacksam för att det har gått så här långt, att jag har en förstående omgivning som ger mig utrymmet, att jag nu brukar allvar med skrivandet och tänker avsätta än mer tid för att skriva färdigt något som jag hoppas kan bli en berättelse. Jag har svårt att tro att jag hinner med att släppa en roman till under hösten 2015, vi får vänta och se hur det går med den berättelsen. Om min förläggare vill, om min redaktör börjar arbeta med texten, då kan det bli så. Annars kommer den våren 2016.
Resan har bara börjat med "Så länge du är min syster." Det finns överraskningar kvar till läsarna som kommer presenteras under våren 2015. Det är en bok som ligger mig varmt om hjärtat, jag kämpade hårt med den för att få till rätt ton, att blanda det svåra ämnet med humor.
Jag har fått ett antal recensioner för romanen, alla har varit positiva. Den som publicerades på Dagens bok för ett tag sedan gjorde mig verkligen glad. Därför saxar jag in den här nedan.
/Peo
Peo Bengtsson är en kvinnligare Lena Andersson
| Utgiven | 2014 |
|---|---|
| ISBN | 9789187783081 |
| Sidor | 398 |
Om författaren
Foto: Press
Peo Bengtsson är bosatt i Stockholm och har en bakgrund som musiker i bandet Mazarine Street. Han driver den litterära bloggen Stockholm under ytan
Av Bengtsson har tidigare utgivits: Stockholm under ytan (2012), Mannen utan ryggrad (2012), Kärleken passerade här en gång (2013).
Sök efter boken
Så författaren Peo Bengtsson skulle vara en kvinnligare version av Lena Andersson. Vad pratar jag om? Låt mig förklara: Det är så jag känner efter att ha läst just dessa två författare efter varandra. Hans språkliga formuleringar är precis lika exakta som hennes, får mig att vika hundöron och att skriva ner meningar och uttryck precis lika ofta Får mig att vrida kroppen i avundsvånda på samma vis. Skapar samma obehagliga form av igenkänning som Andersson lyckas med. Med skillnaden att Peo Bengtsson skriver det mjukare. Om jag nu får sätta kvinnlighet till mjukt och manligt till hårt? Det får jag säkert inte men nu var det gjort ändå. Där Anderssons språk är stackato är Bengtssons legato. Där hon hugger av meningar på tvären böljar hans poetiskt men aldrig högtravande över sidor som vänds konstant utan stopp.
Så länge du är min syster är Peo Bengtssons tredje roman och historien bottnar i bandet mellan William och Betty som alltid har varit starkt. De två syskonen fick klara sig själva redan som barn, när föräldrarna svek. Det gick faktiskt bra – ja, över förväntan – men som vuxna har de båda svårt med sina relationer. William har en affär med en gift kvinna. Han vet att han borde avstå, men det förbjudna lockar. Betty däremot tröttnar alltid på sina förhållanden så fort förälskelsefasen är över. Men när Betty träffar den karismatiske Christian, faller hon pladask. Sakta men säkert glider syskonen isär. Christian vill ha Betty för sig själv, vilket får dramatiska konsekvenser. Frågan är om syskonkärleken går att rädda?
Peo Bengtsson är liksom Lena Andersson mycket bra på att göra litteratur av nästan ingenting. Det är inga stora dramatiska svängningar, inga flygplatsjakter eller sprängningar. Det är vardagliga problem, relationer som svider, skaver och smärtar. Och värmer, hettar och vänder. Brusar upp och lugnar sig. Sådant.
Vi följer William och hans förbjudna kärlek till Ulrika. De lånar ett hus i skärgården, går inte dit tillsammans, sitter inte tillsammans på båten. I huset måste han få det ur sig, de starka känslorna han inte kan hejda:
Huvudpersonen måste mitt i sitt eget röriga liv röja upp sin mors dödsbo. Tillbakablickarna till barndomen som vävs in i nutiden riktigt bränner i maggropen. Slåss. Som när föräldrarna ska skilja sig och unge William hör en konversation som inte är ämnad för hans öron:
Så länge du är min syster är Peo Bengtssons tredje roman och historien bottnar i bandet mellan William och Betty som alltid har varit starkt. De två syskonen fick klara sig själva redan som barn, när föräldrarna svek. Det gick faktiskt bra – ja, över förväntan – men som vuxna har de båda svårt med sina relationer. William har en affär med en gift kvinna. Han vet att han borde avstå, men det förbjudna lockar. Betty däremot tröttnar alltid på sina förhållanden så fort förälskelsefasen är över. Men när Betty träffar den karismatiske Christian, faller hon pladask. Sakta men säkert glider syskonen isär. Christian vill ha Betty för sig själv, vilket får dramatiska konsekvenser. Frågan är om syskonkärleken går att rädda?
Peo Bengtsson är liksom Lena Andersson mycket bra på att göra litteratur av nästan ingenting. Det är inga stora dramatiska svängningar, inga flygplatsjakter eller sprängningar. Det är vardagliga problem, relationer som svider, skaver och smärtar. Och värmer, hettar och vänder. Brusar upp och lugnar sig. Sådant.
Vi följer William och hans förbjudna kärlek till Ulrika. De lånar ett hus i skärgården, går inte dit tillsammans, sitter inte tillsammans på båten. I huset måste han få det ur sig, de starka känslorna han inte kan hejda:
Mitt hjärta slår hårt i bröstkorgen, det känns som om jag riskerar allt. Kanske kommer hon att be mig gå och aldrig komma tillbaka. Hon ligger på sängen och letar efter ord. Vi kommer aldrig att kunna skämta bort det här. Det vill jag inte ens.Bara så, bara det stycket. Det väller av känslor mellan de få raderna. Han drabbar mig med sin text, Peo Bengtsson. Dialogerna är väl avvägda, författaren är säker i sitt sätt att föra handlingen framåt via dem. Miljöbeskrivningarna korta och ibland helt frånvarande. Vilket också fungerar. Jag har läst Bengtssons tidigare verk och jag tycker nog att det här är hans bästa hittills. Personerna känns nyanserade, jag känner med de flesta utan att tycka om allihop.
Huvudpersonen måste mitt i sitt eget röriga liv röja upp sin mors dödsbo. Tillbakablickarna till barndomen som vävs in i nutiden riktigt bränner i maggropen. Slåss. Som när föräldrarna ska skilja sig och unge William hör en konversation som inte är ämnad för hans öron:
”De kan bo hos dig, om du tror att det är så lätt”, fortsatte mamma. ”Jag vill inte ha det såhär.” Jag uppfattade att samtalet var över. Det var så tyst, jag satt blickstilla och letade efter ljud. Tänkte att hon borde röra sig mot köket, så att jag blev fri och kunde smita in på mitt rum. Så plötsligt förstod jag att hon stod kvar och fortfarande hade luren i handen, att samtalet inte var färdigt, att hon hade mer att säga till pappa.Jag vill inte heller ha barnen. Jag tror att det är en av de mest smärtsamma meningar jag någonsin läst.
”Jag vill inte heller ha barnen”, sa hon. ”Men någon måste ju.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar