Plåstret
kliade i armvecket. Bara några timmar tidigare hade han så slutligen kommit
iväg till en vårdcentral. Det skulle dröja innan han fick svar och dessutom
behövde han troligen göra ytterligare ett test lite längre fram, sa läkaren.
Eftersom det kunde ta tid för kroppen att bilda antikroppar mot HIV efter det
förmodade smittotillfället behövde man göra på det viset. Ett helt säkert
besked borde han kunna få inom sju eller åtta veckor, vilket för Holger verkade
vara en oändlig transportsträcka av ovisshet. Holger begrep inte att varför det
var nödvändigt med så lång väntetid. Mänskligheten befann sig i
tjugohundratalet och kunde operera bort cancer ur hjärnan på folk och rädda
foster som föddes i vecka tjugotvå. Men att skynda på processen för att avgöra
om det fanns en sjukdom i blodomloppet, det gick inte.
”Misstänker
du smitta?” frågade den korpulente och andfådde läkaren som tog blodprovet.
”Inte alls”,
svarade Holger nästan förnärmad, vilket skvallrade om motsatsen.
När Holger
rullade ner skjortärmen och knäppte manschetten så snurrade frågorna runt i
hans huvud. Nu var tillfället då han kunde stilla sina farhågor genom att få
svar från läkaren, men då behövde han öppna sitt hjärta och säga som det var.
Holger tvekade.
”Svaret
kommer inom två veckor”, sa läkaren. ”Men som sagt, du behöver göra om testet
en gång till för att vi ska veta helt säkert. Det är en ren rutinåtgärd och du
får en ny tid i receptionen.”
”Hur många av
de som kommer hit och testar sig är faktiskt smittade?” frågade Holger.
Läkaren såg
förbryllad ut. Den frågan hade han aldrig fått tidigare. Men Holger var nyfiken
och hoppades att sekretessen inte hindrade läkaren från att svara. Det handlade
ju inte om att hänga ut någon enskild person. Holger ville veta oddsen för att
han själv bar på sjukdomen, hur befängt det än var att sätta sitt hopp till vad
människor som varit där tidigare hade fått för besked.
”Ungefär en
femtedel”, sa läkaren.
Det kändes
som att Holger skulle sjunka genom golvet när han fick svaret. En stilla
chockvåg gick genom kroppen på honom.
”Så många?”
fick han fram till sist och läkaren nickade.
”Folk har det
på känn när de testar sig. Ofta har de varit med om något som är orsaken till
deras oro. Det kan handla om ett riskfyllt sexuellt beteende som har pågått
under en längre tid eller om en enskild händelse som de funderar över.”
”Du menar att
oron i många fall är befogad?”
Läkaren
tecknade åt Holger att sätta sig på en stol framför honom. Holger förstod att
han utsöndrade fruktan och att läkaren såg det tydligt i hans ögon. En kort
stund blev det tyst i rummet.
”Jag har
tystnadsplikt”, sa läkaren lakoniskt.
Holger
väntade på fortsättningen men det kom ingen. Nu var det hans tur.
”Jag har haft
en homosexuell erfarenhet”, började Holger. ”Vid ett tillfälle.”
”Ni skyddade
er inte?”
”Nej.”
”När var
det?”
Holger
berättade om sitt samlag med Johannes. Han sa att det var över ett år sedan som
det inträffade. Det hade inte funnits någon anledning till att testa sig
tidigare tyckte Holger, men så dog Johannes och då uppdagades det att han bar
på smittan i blodet. Det var orsaken till besöket här idag.
”En händelse
för över ett år sedan”, upprepade läkaren. ”Det behöver verkligen inte betyda
att du har blivit smittad. Har du känt någonting som skulle kunna tyda på det?”
”Vilka
symptom letar ni efter?”
”Feber och
trötthet. Halsont, möjligtvis. Vi kallar det en primär hivinfektion som kan
uppstå en kort tid efter smittotillfället.”
Holger kände
sig hjälplös. Han hade upplevt allt det där, flera gånger efter helgen i Malmö.
Men det var ju säsongsbetonat. Holger hade varit igenom en vinter och dessutom
flugit och arbetat hårt och sovit sämre i perioder. Det tärde på kroppen. Hur
kunde han veta om det betydde att han var dödligt sjuk eller bara hade en
bonnförkylning som varade några dagar?
”Vi får vänta på testresultatet”, sa läkaren.
”Men om du inte har utsatt dig för annan sexuell exponering sedan dess, då
kommer resultatet att vara tillförlitligt. Då behöver vi nog inte ta mer blod
från dig.”
”Jag har en
fru.”
”Misstänker
du att hon är smittad?”
”Jag vet inte
ens om jag misstänker att jag själv är smittad”, svarade Holger förvirrat.
Läkaren
nickade och knappade in en anteckning på datorn. Han var luttrad och hade hört
allt förut. Visste frun att Holger hade genomfört ett samlag med en man? Och
hade han haft samlag med sin hustru sedan dess?
Nej. Ja.
Svaren på de
frågorna - som aldrig uttryckligen ställdes - var uppenbara. Holger skämdes,
men läkaren rörde inte en min. Situationen var absurd, förstod Holger. Det var
tragiskt att ha den här konversationen.
”Din fru kan
behöva testa sig hon också”, sa läkaren överflödigt. ”Låt oss invänta
resultatet av ditt blodprov.”
”Kan jag
ringa hit för att få reda på resultatet? Jag vill inte att ni skickar hem något
brev som hamnar på hallmattan.”
”Det går bra.
Du kan ringa i slutet av nästa vecka för att få ett preliminärt besked.”
Nu var det
avklarat i alla fall. Holger kunde inte göra något mer, inte just nu. Han
stegade ut till sjuksystern i receptionen och fick en tid för återbesök, sedan
lämnade han vårdcentralen, tittade på klockan och ställde sig vid en hållplats
och låtsades vänta på bussen för att samla tankarna.
Spelet var
förlorat. Han sjukskrev sig från arbetet tog bilen ut till lantstället på
Björnö efter samtalet med Margareta. Där bodde han sedan dess och visste inte
vad han skulle göra med sitt liv. Dagarna och nätterna avlöste varandra utan
att han fick någon ordning på känslorna inuti sig. Holger besvarade Franks
första telefonsamtal, men skickade sedan ett meddelande istället där han
förklarade att han inte orkade prata för tillfället. Frank fortsatte ändå att
ringa och lämna meddelanden. Margareta hade han inte hört ett ljud ifrån.
”Ska du med,
eller?” frågade chauffören som öppnade dörren till bussen framför honom.
”Nej, min bil
står här borta”, svarade han tafatt och pekade ut i luften.
Det var inget
svar som gjorde någon klokare, det insåg han ju.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar