Jag besöker min morfars far på ålderdomshemmet. Han sitter inne på sitt rum och stirrar ut genom fönstret, precis som alla gamlingar gör när man ska porträttera dem i svenska filmer.
Tyst. Blicken långt bort i fjärran. I en rullstol med en filt i knät.
Jag sätter mig på en stol bredvid.
”Hej.”
Han vrider på huvudet. Tittar på mig.
”Hej.”
”Hur har du det?”
”Det är som det är. Maten är bra. Men jag har svårt att sova.”
Jag frågar honom om vi ska gå ut. Nej. Spela schack? Nej. Ska jag läsa högt ur tidningen? Nej på den också.
Så sitter vi där och lyssnar på fotsteg som släpar sig fram ute i korridoren.
Ser en flock med flyttfåglar genom fönstret.
Tänker på mina föräldrar.
Efter det måste jag tillbaka ut i mitt eget liv. Jag går ut i korridoren. Där sitter en man och skakar. Kanske är det Parkinson. Han ser ut som en övervintrad professor med runda glasögon på nästippen. En gång i tiden hade han säkerligen ett viktigt arbete att sköta.
Han tittar upp när jag går förbi. Han sträcker fram handen och vill hälsa. Jag tar hans hand i min. Hans handslag är mycket vagt.
”Det här med att bli darrhänt på äldre dar ger verkligen en ny dimension åt masturberandet” säger han.
Hela eftermiddagen går åt till att tvätta handen med tvål och sprit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar