Life on Tellus.

När slutade soluppgången att vara hjärtskärande? Minns du? Sträcker sig din tidsuppfattning så långt tillbaka? Du ringer och säger att det inte kan fortsätta så här. Inte längre. Du kan inte fortsätta att vara så stum i bröstet. Som om det inte finns någonting där, inga rester av något bättre, ingenting.

"Jag har varit hos läkaren fyra gånger senaste månaden. Det strålar ut i armen från hjärtat. Det sticker och gör ont. Jag åker in akut och de tar EKG och gör sina tester på mig och varje gång är det samma sak."

"Vadå?"

"Det är inte hjärtinfarkt. Det är ingenting."

"Ångest? Oro?"

"Det är bara ord. Det är ingenting."

Jag har svårt att förstå det, men du verkar så säker så jag har inget att sätta emot. Det är du som sitter där och känner ingenting. Amatörpsykologen i mig vill bygga en historia, hitta en förklaring. Men det är kanske inte mitt jobb.

Och kanske upplever jag det själv, fast inte lika starkt. När jag bläddrar i morgontidningen känner jag ingenting. Det är ju liv, fast ändå inte. Kanske är det inte rätt ord ens. Kärleken känns som en ingress och allt det andra som en punchline.

"Jag funderar över att hitta ett sätt att ta betalt för soluppgången" säger du. "Tänk om jag kunde få två spänn för varje soluppgång som en människa vill uppleva."

"Du skulle bli rik fort."

"Och för pengarna skulle jag köpa ångestdämpande mediciner."