Du envisades med att spela Both sides now om och om igen, och jag klagade inte, jag var också fast i Joni, skojade med dig om att jag ville skaffa ett barn som hette Joni.
"Men om det blir en pojke, då?"
Du gick i fällan.
"Vi kallar honom Joni ändå", svarade jag.
Det var långa, slöa dagar vid kusten. Jag hade aldrig varit i landet tidigare, tog tacksamt emot din inbjudan, Hade en resiver som verkade nästan förlamande, så hett ville jag se världen. Köpte en tågbiljett och klagade sedan över ryggsmärtor eftersom det tog två dygn att resa ned till dig. Och skrivmaskinen hade jag glömt på en tågperrong när jag bytte tåg. Det var jag väldigt ledsen över.
"Det finns en här", tröstade du. "Du kommer kunna skriva."
Och det gjorde jag. Hittade på andra tecken som betydde ÅÄÖ. * var Ö, minns jag.
Vad läste vi? Timmarna vid havet, i skuggan under träden, vad läste vi?
Främlingen.
Moment 22.
Glaskupan.
Dikter av Dorothy Parker.
Jag blev så tagen av all litteratur du stack åt mig så att jag glömde bort kärleken.
Det fanns ingen tid, sa jag.
"Du har hela livet framför dig", svarade du.
Men det var inte så det kändes. Jag var ung, men allting rusade och jag kunde inte förstå hur jag skulle hinna med allt jag ville göra.
Det fanns en garderob där, fylld av anteckningsböcker.
"Vems?" frågade jag.
"Min mor", sa du. "Hon skrev."
Du hade kvar böckerna. Och huset.
Jag undrar fortfarande vad det stod i anteckningsböckerna. Och om huset står kvar. Och vad du gör idag.
/Peo
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar