Allt är meningslöst

Sara kom hem från Nya Zeeland och jag märkte det inte ens.

Hon satt vid sitt skrivbord. Jag gick fram med en pappersbunt som jag la på hennes plats. Jag tänkte att hon hade solat solarium. Frågade henne när hon trodde att hon kunde vara klar med rapporterna. Hon svarade att jag kunde få dem senare samma eftermiddag. Och nöjd med det svaret gick jag in på mitt rum igen. Strax därefter kom Patrik in till mig och stängde dörren efter sig.

"Du är så arrogant" sa han. "Sara har varit bortrest i ett år och på sin första dag på jobbet så går du bara fram till henne och lägger på henne arbete utan att ens fråga hur hon har haft det."

"Va? Har Sara varit bortrest?"

"I ett helt jävla år!"

"Det har jag helt missat."

Patrik suckade och gick ut igen. Jag blev ensam med mig själv.

Ingenting spelar någon som helst roll. Du kan resa bort ett år och komma tillbaka och vara helt förändrad. Mer levande och pånyttfödd. Men vi ska ta det ur dig. Vi ska stoppa in dig i maskineriet igen och göra dig till en av oss. Vi kommer att mala ner dig och dina nya känslor till en grå klump och sedan bunta ihop dig med ditt gamla liv igen. Var så säker. Tänkte jag inne på mitt rum och visste att det var sant.

Jag visste att jag borde gå ut till Sara och be om ursäkt. Försöka göra mig till en mindre skitstövel. Men så insåg jag hur väldigt få saker här i världen det finns som det verkligen är värt att kämpa för. Och Sara var inte en av dem.

Allting är meningslöst. Det är en insikt som vi förr eller senare gör, vi människor på jorden. Vissa kommer på det tidigt i sina liv. Andra tar trettio, fyrtio, femtio, kanske sextio år på sig. Och vissa människor kommer aldrig till den insikten.

Dom är givetvis de mest lyckliga.