De skäggiga cyklisterna som egentligen bara vill ha ihjäl någon.

Mia hamnade i ett kluster av cyklister på Torsgatan som var på väg åt samma håll som henne. Hon uppskattade klungan till cirka tjugo skäggiga män - då menar vi givetvis hipsterskäggiga män - som alla satt på varsin italiensk tävlingscykel och gav järnet. Cykelhjälmar, tajta träningskläder osv osv.

"Jag trodde att det var ett gäng som tränade för giro `d Italia, men så var det inte", sa Mia.

"Hur var det då?" frågade jag.

"Ja, det var vanliga svenska män som hade köpt hela paketet och var på väg till jobbet."

"Vad är det med dessa människor i innerstan som måste se ut som att de är proffs i ett cykelstall, när de i själva verket jobbar på bank eller byrå?"

Mia hade en teori. Jag hade hört den förut: Den svenska mannen befann sig i en total identitetskris och värst var det för trettioåringarna från Vasastan och Kungsholmen. Livet var så tomt, deras förhållanden hade gått i stå, barnen föraktade dem. Därför hittade de tröst i tävlingscykeln. Där gick det att få ut en del av all frustration som satt fast i kroppen.

"De håller stilen", konstaterade Mia.

"Det är en stil", svarade jag. "Men den är inte OK."

"Antingen är det träningskläder och tio mil i veckan på hojen, eller så blir de seriemördare med tiden eftersom de är så jävla förbannade."

"Då är det ändå bättre att de cyklar", svarade jag.