Skrikrummet

"Är det verkligen rimligt att en grill ska kosta arton tusen?" undrar Henrik och får en bekymmersrynka i pannan.

"Tiderna förändras", säger jag. "När vi var i Indien så bråkade du med chaiförsäljarna om de försökte lura dig på en rupie". Jag härmar Henrik. "I know it’s only two rupees for a chai! Get off my back"

"Jag ska nog bråka med grillförsäljaren också".

"Fortfarande ung och arg", säger jag, "men nu handlar det om att vara förbannad över att behöva smälta in i Täby grillförsamling. Lägg av Henrik, du hade inte behövt köpa en villa här om du hatar kostymen så mycket".

"Vad är det för fel på en klotgrill från Statoil?" undrar Henrik. "Det går väl lika bra".

"Uppenbarligen inte", svarar jag. "Du vill vara din granne. Och din granne jobbar inte med Statoil".

"Det är Cecilia som tvunget skulle hit", fortsätter Henrik. Jag säger ingenting och han fortsätter. "Du vet den förra ägaren har ljudisolerat sovrummet. Extra tjocka väggar. Madrasserad dörr. Inga ljud kan hitta ut".

Jag förstår inte vad han menar.

"Det var en konstig prick. När han lämnade över nycklarna så visade han oss runt en sista gång i sitt hus. Gick och knackade i väggarna. Och han var extra stolt över sitt sovrum".

"Varför då?"

"Han kallade det för skrikrummet".

Jag slår ut med händerna. Henrik fortsätter.

"Han garvade och sa att han använde skrikrummet både i nöd och lust".

"Sjukt" svarar jag.

"När jag har ångest går jag in i skrikrummet. Och lika ofta med frugan" härmar Henrik mannen som han har köpt kåken av. "Det handlar om att bli av med sina aggressioner!"

"Herregud vilken dåre. Du har väl renoverat?" frågar jag.

"Nej jag har kvar skiten. Jag tänkte verkligen slita ut alltihop".

Vi är tysta tillsammans. Henrik känner att han måste plocka upp tråden:

"Men sen det här med grillen så undrar man ju. Kanske lika bra att ha kvar rummet som det är”.